Reflektion v 41

Den här veckan har jag tagit ett steg till ut i det digitala rummet. Jag har prövat Second Life, EVEonline samt betapet. Det var intensivt: kul, svårt, jobbigt, intressant, frustrerande, chockerande. Med mera. Mycket lärorikt, jag tror att jag skall försöka ta mig ut och möta människor på internet litet oftare.

Diskussionen/redovisningen idag var jätteintressant. Hade velat prata ännu mer om ungdomar och communities. Å ena sidan verkar det kunna vara ett stort stöd -flera beskrev hur givande relationen med andra på internet kan bli. Man hjälper varandra, pratar om allt möjligt, och är kanske litet mer öppen än vad man kan vara i RL (ett cyberord för Real Life). Å andra sidan är denna öppenhet en stor sårbarhet som många tycks utnyttja för själviska syften. Exempel på mobbing, rasism, sexism och till och med sexköp var någonting som vi erfarit under dessa dagar av socialiserande i det digitala rummet. Dessutom bygger själva forumen och de virtuella världarna i sig ofta på kassa värderingar.

Under min tid på Second Life fick jag en vän ifrån Texas. Hon var homosexuell (vilket var svårt att vara i hennes hemstad) och levde i princip hela dagarna i SL, där hon hade sin flickvän och många av sina vänner -personer som hon aldrig träffat i verkliga livet.

I mötet med andra på Internet finns alltid närvatande möjligheten att den personen jag tror mig lära känna, egentligen i RL (Real Life) "är" någon helt annan. Hur ställer jag mig inför det? Jag hade på SL medvetet letat upp ett flat-hangout därför att jag ville se om det fanns någon sub-kultur som levde på SL och som jag kanske skulle kunna förstå och komma in i. Men jag gick igenom flera världar där det kändes som om "flatorna" "egentligen" var snuskgubbar. Det kunde jag ïdentifiera -undrar hur det var för de yngre tjejerna som hamnade där?

Hur skulle Texas-tjejens vänner reagera om hon som visade sig vara en gubbe. Eller för att nyansera det litet mer -om hon visade sig vara en heterokvinna ifrån Stockholm. Var någonstans går gränsen mellan att ljuga och att tala sanning i cyberspace? Förutsätter ungdomar idag att andra talar sanning om sig själva. Eller vill man exprimentera? Lär man sig förhålla sig cyniskt och skeptiskt -och vad är i sådant fall meningen med att träffa andra över internet?

Internet communities känns likt verkligheten på många sätt. Men ibland mer kontrastrikt. Anonymitet står i kontrast till sårbarhet, därför att man inte behöver visa vem man är -men många gör det ändå i större utsträckning än i verkliga livet. Medan andra av olika själv vill bedra, eller ljuga. Tabun står i relation till sociala koder. Man kanske gör saker man inte vill stå för i verkliga livet. Likväl som mobbing uppenbarligen förlängs till cyberspace.

Jag tycker att det är en fin sak att många unga kan ge av sig själva på Internet. Min nya vän från Texas tar ett kliv i blindo, kanske i hopp om att kunna hitta en bättre värld än den hon har där hon bor. Livet blir ju förmodligen rikare av att man vet att man har vänner ute i cyberspace som kanske förstår en bättre än vännerna i verkliga livet. Eller så får man mer mod att öppna sig för vännerna i verkliga livet också. För jag tror det är väldigt viktigt att kunna ta plats i verkligheten, och inte bara på Internet. Eller är det samma sak? Hmm...

Men hela den där cyniska biten av online communities känns ju verkligen kass. Hur skall man kunna stötta unga människor, som använder Internet till fler saker än man själv har fantasi att klura ut, och samtidigt kanske är i sin mest sårbara period i livet? De vuxna som rör sig på dessa communities verkar majoriteten ha unkna motiv att vara där. I alla fall med tanke på hur Second Life var uppbyggt, vad man kunde köpa, vilka öar som var befolkade och inte. Vad tror de unga om vuxenvärlden om de hänger mycket på sådana communities. Finns det ett community som inte är uppbyggt för att man skall konsumera och placera in sig i hierarkier? Skulle ett sådant community vara lockande? Finns det ansvarsfulla vuxna på Internet? Föräldragrupper? Mer efterforskning måste göras...

Så Ove Sernhedes föreläsning... Så skönt när någon pratar om någonting som känns verkligt viktigt. När ytterstadsområdena inte förenklas till lekplats för knarkkungar och kriminella. Till ett problem för resten av staden. När det många gånger är innerstaden som är problemet. Intressant perspektiv på hushållsnära tjänster. Får skriva mer om detta en annan gång, annars blir det inget inlägg denna vecka.

Här är ett litet program där människor pratar om vad SecondLife betyder för dem:

http://www.youtube.com/watch?v=2H1Fp3hGhiM&feature=related

Försök till EVE.

Second Life

Reflektion v. 40

Veckan som gått har inneburit praktiskt kunskapande. Eller vad man nu skall kalla det. Mycket verkstad i alla fall, det gillar jag. Det känns som om det föds mer tankar ur det också.

Tisdagen var en lång rad övningar som ledde (i alla fall mig) till en mer öppen syn på mitt eget skapande just där och då. Vi fick instruktioner utan att veta vad som egentligen förväntades av oss och gjorde ganska många och olika moment. "Redovisningarna" av uppgifterna var för det mesta anonyma och avslappnade, tillexempel vi hängde alla upp våra teckningar på väggen, eller vi skickade iväg en bit text och en bild på ett vykort utan avsändare. Varje moment skulle vara klart ganska fort. Det kändes skönt, ungefär som när man värmer upp genom att skaka loss.

Jag tror att det kan ha känts så bra för mig personligen för att jag har en lust att utveckla mitt impulsiva/intuitiva skapande. Alltför länge har jag varit låst i att tanken måste förekomma konsten och sådana här övningar hjälper mig att slå mig fri. Men jag vet inte riktigt hur det varit om jag inte upplevt mitt skapande så (alltså om jag varit mer tillfreds med det mer eftertänksamma sättet att skapa). I gruppen väcktes viss otålighet inför de ibland något kryptiska momenten. En otålighet jag verkligen kan förstå.

Det är väldigt utelämnande att bara följa någons instruktioner utan att veta varthän det skall bära. Vi som deltogs i tisdags är vuxna, mer eller mindre vana att alltid intellektualisera och tränade att förhålla oss kritiskt mot information och instruktioner. Det är inte "hoppa!" "hur högt?". Så är det nog i de äldre åldrarna i skolan också (och kanske egentligen mycket i de yngre med, även om jag har erfarenhet av att det är lättare att dra igång liknande projekt med yngre barn. Men det kanske inte är av en bra anledning?). Man vill kunna ana ett sammanhang och mening med det man gör innan man sätter igång.

Jag tror att det är viktigt att man förbereder gruppen innan man sätter igång med liknande övningar. Det kanske kan vara en idé att prata om målet med uppgiften (enligt min mening var den stora behållningen till exempel att släppa loss, inte fokusera så vid resultatet, komma igång, vara nyfiken). Jag tror också det kan vara jobbigt för ungdomar med den utelämnande biten i övningen. Tanken om att man i slutändan skall bli bedömd för någonting är nog svår att skaka av sig. Prestationsångest etc. Kontrollbehov kanske. Genom att öva sig i att befinna sig i liknande uppgifter och inte fokusera så på vad som komma skall övar man kanske också upp ett förtroende för läraren och lärandesituationen. Och också ett förtroende för sin egen spontanitet. Även integritet.

Det skulle vara härligt om man kom till den punkt med sina elever där de kastar sig in i sådana här övningar med hängivelse och skaparglädje. De känns som bra startskott för det egna skapandet. Men jag tror det krävs att man jobbar mycket med tillit. Det var spännande att höra de olika reaktionerna på uppgifterna och se de skilda resultaten. Det blir någonting att ta med sig när man själv planerar lektioner och funderar på hur de kan komma att tas emot.

På torsdagen och fredagen var det teckningsseminarium (hette det så eller var det någonting i mitt huvud?). Under mina år på konstskola har teckningsseminarium med liknande övningar varit återkommande. Men detta kändes annorlunda, varför? Var det för att kontexten var annorlunda: jag kunde ta ett empati- och lärarperspektiv och befann mig utanför konstskolan med all den press det sammanhanget ibland innebär? Var det för att jag förberetts av tisdagens workshop eller för att läraren talade så bra om tecknandet som personligt uttryck och att släppa kravet på det fotorealistiska tecknandet? Förmodligen spelade allt detta in, men jag tror också övningarna skiljde sig på en viktig punkt från de på konstskolan. De var inte resultatinriktade här på samma sätt som de var då. Och inte så prestigefyllda.

Kanske är det egentligen inte så relevant att jämföra med teckningsseminariedelarna av mitt konstskoleår med dessa övningar, konstskola går ju bara de som känner för det och det är helt ok att hoppa av om man inte tycker det funkar med pedagogiken (eller för den delen skolka från teckningsseminariet). Men enligt mina egna erfarenheter av skolan så är det inte så mycket som skiljer bildämnets pedagogik från den pedagogik som fanns på konstskolans teckningsseminarier. Dvs. få en uppgift, genomföra den efter bästa "förmåga" och sedan presentera den för övriga gruppen. Spänning runt presentationsmomentet och jämföra "sig" (fast det i teorin mest handlar om ens teckningar) med de andra. Lyckas man få det mer fotolikt än andra kunde man vara nöjd. Alltså ett fokus på mål som man kanske egentligen inte gagnas så mycket av i sin egna utveckling.

Jag påstår inte att konstskola och undervisning i bild är eller borde vara samma sak. Jag försöker peta i varför övningarna kändes annorlunda denna gång.

En fin övning var den där alla var med och tecknade samma teckning. Vi fick i tur och ordning sitta på en stol med ett visst objekt framför oss. Alla tecknade på samma teckning och allteftersom olika personer tecknade förfinades figuren på bilden till någonting mer och mer komplett. Ett sammarbete som tog bort fokus från individens prestation. Precis som tisdagens övningar en bra ingång i det egna skapandet, men inte lika utsatt som då. Man kan finna styrka och inspiration i gruppen.