Reflektion v 41

Den här veckan har jag tagit ett steg till ut i det digitala rummet. Jag har prövat Second Life, EVEonline samt betapet. Det var intensivt: kul, svårt, jobbigt, intressant, frustrerande, chockerande. Med mera. Mycket lärorikt, jag tror att jag skall försöka ta mig ut och möta människor på internet litet oftare.

Diskussionen/redovisningen idag var jätteintressant. Hade velat prata ännu mer om ungdomar och communities. Å ena sidan verkar det kunna vara ett stort stöd -flera beskrev hur givande relationen med andra på internet kan bli. Man hjälper varandra, pratar om allt möjligt, och är kanske litet mer öppen än vad man kan vara i RL (ett cyberord för Real Life). Å andra sidan är denna öppenhet en stor sårbarhet som många tycks utnyttja för själviska syften. Exempel på mobbing, rasism, sexism och till och med sexköp var någonting som vi erfarit under dessa dagar av socialiserande i det digitala rummet. Dessutom bygger själva forumen och de virtuella världarna i sig ofta på kassa värderingar.

Under min tid på Second Life fick jag en vän ifrån Texas. Hon var homosexuell (vilket var svårt att vara i hennes hemstad) och levde i princip hela dagarna i SL, där hon hade sin flickvän och många av sina vänner -personer som hon aldrig träffat i verkliga livet.

I mötet med andra på Internet finns alltid närvatande möjligheten att den personen jag tror mig lära känna, egentligen i RL (Real Life) "är" någon helt annan. Hur ställer jag mig inför det? Jag hade på SL medvetet letat upp ett flat-hangout därför att jag ville se om det fanns någon sub-kultur som levde på SL och som jag kanske skulle kunna förstå och komma in i. Men jag gick igenom flera världar där det kändes som om "flatorna" "egentligen" var snuskgubbar. Det kunde jag ïdentifiera -undrar hur det var för de yngre tjejerna som hamnade där?

Hur skulle Texas-tjejens vänner reagera om hon som visade sig vara en gubbe. Eller för att nyansera det litet mer -om hon visade sig vara en heterokvinna ifrån Stockholm. Var någonstans går gränsen mellan att ljuga och att tala sanning i cyberspace? Förutsätter ungdomar idag att andra talar sanning om sig själva. Eller vill man exprimentera? Lär man sig förhålla sig cyniskt och skeptiskt -och vad är i sådant fall meningen med att träffa andra över internet?

Internet communities känns likt verkligheten på många sätt. Men ibland mer kontrastrikt. Anonymitet står i kontrast till sårbarhet, därför att man inte behöver visa vem man är -men många gör det ändå i större utsträckning än i verkliga livet. Medan andra av olika själv vill bedra, eller ljuga. Tabun står i relation till sociala koder. Man kanske gör saker man inte vill stå för i verkliga livet. Likväl som mobbing uppenbarligen förlängs till cyberspace.

Jag tycker att det är en fin sak att många unga kan ge av sig själva på Internet. Min nya vän från Texas tar ett kliv i blindo, kanske i hopp om att kunna hitta en bättre värld än den hon har där hon bor. Livet blir ju förmodligen rikare av att man vet att man har vänner ute i cyberspace som kanske förstår en bättre än vännerna i verkliga livet. Eller så får man mer mod att öppna sig för vännerna i verkliga livet också. För jag tror det är väldigt viktigt att kunna ta plats i verkligheten, och inte bara på Internet. Eller är det samma sak? Hmm...

Men hela den där cyniska biten av online communities känns ju verkligen kass. Hur skall man kunna stötta unga människor, som använder Internet till fler saker än man själv har fantasi att klura ut, och samtidigt kanske är i sin mest sårbara period i livet? De vuxna som rör sig på dessa communities verkar majoriteten ha unkna motiv att vara där. I alla fall med tanke på hur Second Life var uppbyggt, vad man kunde köpa, vilka öar som var befolkade och inte. Vad tror de unga om vuxenvärlden om de hänger mycket på sådana communities. Finns det ett community som inte är uppbyggt för att man skall konsumera och placera in sig i hierarkier? Skulle ett sådant community vara lockande? Finns det ansvarsfulla vuxna på Internet? Föräldragrupper? Mer efterforskning måste göras...

Så Ove Sernhedes föreläsning... Så skönt när någon pratar om någonting som känns verkligt viktigt. När ytterstadsområdena inte förenklas till lekplats för knarkkungar och kriminella. Till ett problem för resten av staden. När det många gånger är innerstaden som är problemet. Intressant perspektiv på hushållsnära tjänster. Får skriva mer om detta en annan gång, annars blir det inget inlägg denna vecka.

Här är ett litet program där människor pratar om vad SecondLife betyder för dem:

http://www.youtube.com/watch?v=2H1Fp3hGhiM&feature=related