Reflektion v 39

En vecka med så många föreläsningar och seminarier och så mycket stillasittande att fredagskvällen fick spenderas på gymmet som balsam för den ömmande ryggen. Och hjärnan ömmade också litet.

Efter måndagens heldag med Sokratiska samtal som tema var jag mycket peppad. Jag tror Sokratiska samtal är en sådan grej som blir svårare och svårare ju mer man talar om dem -man måste sätta igång direkt och praktisera, och prata om dem allt eftersom problemen uppstår. Efter denna dag vill jag pröva att diskutera på nya sätt, bara göra det och se vad som händer.

...Vilket var vad gruppen skulle göra under tisdagen. Det svåra var för mig att ta in utställningarna i förväg och sedan tänka på dem i efterhand. Det var en hel del videoverk och dessutom andra besökare där, så det funkade inte att sätta sig ned på utställningen och prata. Istället gick vi till skolans cafeteria efteråt. Min uppfattning så här långt, är att det nog är viktigt att sätta upp reglerna för samtalet i förväg. Liksom avgränsa miljön/samvaron. Det hjälper nog oss deltagare att lättare upptäcka och bryta gamla mönster.


Onsdagen var intensiv. Mitt favoritmoment var Berit Larssons seminarie. Att se människor som medskapare av sammanhang och samhällen istället för uppdelade i olika grupper och kulturer, som om vi gick att dela upp i homogena fack. Att erkänna olikaheter i vad man tycker och tänker och identifierar sig med. Men ändå lyssna och befinna sig i samma rum. Mest skrämmande var att höra om homofobin i Kanada. Hur kan ett samhälle propagera för att man skall leva tillsammans och se varandras olikheter som styrkor, samtidigt som ett sådant utbrett hat tillåts existera? För att översätta fenomenet till Berit Larssonretorik kan man kanske säga att man i Kanada ser varandra som ett "vad" istället för som ett "vem" och att vissa "vad" är välkomna in i gemenskapen, medan andra inte är det. Läskigt, men det är nog ganska likt svenska samhället. Hur som helst var det hur bra som helst att vi fick vara med denna dag.


Så när torsdagens och fredagens föreläsningar kom var det med viss smärta i både rygg och hjärna jag inbefann mig. Lärarens roll till makt, mycket tankvärt. Hur skall man kunna inkludera utan att göra våld på? Hur skall man kunna undervisa ett visst sätt att se världen, utan att exkludera andra sätt? Det och många många många frågor till har aktualiserats denna vecka och kommer trigga till många diskutioner i framtiden också. Apropå homofobi och utanförskap i samhället, två frågor som i alla fall triggar mig till mycket diskussion.


Mitt i alla diskutioner om interkulturellt, mångkulturellt, kulturellt, fördomar, makt och fientlighet mot "det främmande" kom jag att tänka på Chris Ofilis Holy Virgin Mary. Den vore någonting att ha ett sokratiskt samtal runt:

Reflektion v. 38

Jag, du, vi: tre ord som betyder ungefär allt. Ibland iallafall.

Jag behöver känna mig själv. Jag behöver känna andra. Jag behöver ett sammanhang. Vissa betonar sammanhanget mer eller mindre. För mig är andra människor och sammanhanget jätteviktigt.

Vi bygger identitet och sammanghang hela tiden. Säkerligen extra mycket i skolåldern. Veckans första föreläsning handlade om hur man kan och bör ta avstamp i ungas behov av att bygga identitet för att skapa situationer för lärande. Mycket intressant. Efter det har vi jobbat med identiteten som utgångspunkt, med många spännande resultat. Veckan började med enkla övningar med ord, objekt och kompositioner som vi på olika sätt använde för att beskriva och gestalta oss själva med, individuellt och i grupp. Att göra val kändes som ett lekfullt och fantasieggande sätt att beskriva sig själv. Därefter skedde en längre period av byggnad av instalationer/skulpturer, jag kallar dem verk hädanefter. Bygget tog väl för de flesta avtramp i någonting personligt och i många fall privat och kanske till och med känsligt. Det kändes väldigt priviligerat och litet ovant att få så mycket ord och förklaringar kring andras verk. Priviligerat därför att folk delade med sig av så mycket så generös. Mina klasskamrater är jättebra på att hitta ingångar till sig själva med hjälp av sina verk, det var jätteimponerande att se.

När det kom till mitt eget verk kändes det litet obekvämt. Det här med att motivera saker och beskriva vad olika element i ett verk betyder är någonting jag är litet kluven till. Jag har till stor del tagit avstånd ifrån det. För mig har intellektualiseringen kring det jag skapat amputerat mig i många situationer och inneburit en "björnen sover"situation. Inte väcka den kritiska björnen som kastar sig över mina fragment och dödar dem.

Men den här gången handlade det inte bara om mig och mitt eget skapande. Jag är på lärarprogrammet för att bli en bra lärare, lära och reflektera utifrån ett skol- och elevperspektiv. Visst berör detta kunskapande alla möjliga delar av mig och uppstår ur erfarenheter från mängder av situationer, omöjliga att avgränsa från varandra. Men jag tror att det kommer bli viktigt för mig att skilja mitt eget skapande från skapandet på lärarprogrammet, i alla fall till viss del. De kan säkerligen berika varandra, men får vara två skilda processer. Jag är glad att redovisningen blev som den blev, jag fick veta mer om mina klasskamrater och hur de tänker kring sig själva och att skapa och jag fick visa delar av mig själv under lekfulla former.

Att lämna ut sig själv är oftast ganska jobbigt, ibland kul, ibland krystat. Kanske nödvändigt att träna på, kanske inte. Förmodligen en förutsättning för att komma andra människor nära. Min vän E säger -det är väl det där konstiga och knepiga med människor som gör att man tycker om varandra, att man får ett utbyte. Jag tror att jag håller med. Det är hemskt intressant att höra om människors familjeliv, prestationer och tidigare utbildningar, vilket är ganska vanligt samtalsämne i början av någonting nytt -så som nu. Men det är någonting annat som gör att vi hänger ihop och lär oss av varandra. Det behöver inte vara tragiska saker, eller trauman. Det är bara så häftigt det där när man kan ana vad som verkligen är angeläget för en annan individ. Må det vara marsvin, partnern, eller en speciell del av Göteborg.

Reflektion v 36

Det finns inte så många första dagar som det finns andra dagar och jag tycker bättre om de andra dagarna, så jag antar att jag har tur med detta sakernas tillstånd.

En bra sak som de första dagarna dock för med sig är möjligheten till ödmjukhet. Därför känns det som en bra idé att smussla in många första dagar i sitt liv. Man vet inte så mycket som man vanligtvis (tror att man) gör. Man har inte lika lätt för att avfärda intrycken och sortera bort dem.

Och ödmjukheten medför sig ömtåligheten tack vare detta. Och blir därför också så väldigt mycket viktigare att praktisera. Om man själv känner sig ömtålig och ovan gör förmodligen andra det också. Då är det ingen bra idé att ha allt pansar på. Då är det en bra ídé att öva sig på att acceptera sin sårbarhet (tror jag).

Det finns mer och mindre bra första dagar i den rad första dagar man får. Min första vecka på Bild och Form hör till de bra slagen. Mycket, tror jag, på grund av att det fanns ödmjukhet där.
Nu sitter jag här, redan drabbad av min första höstförkylning (och med svininfluensahotet och febersurret blandat som en surrealistisk hatt på huvudet) och försöker göra min tankar till ord. I två år har jag varit borta från orden och skrivandet och försökt träna mig på att klä tankarna i bild istället. Kommande år blir det alltså både ord och bild. Bland annat genom denna blogg och skissboken. Det skall bli både svårt och kul, tror jag.

För varje blogg finns bara ett första blogginlägg, och för varje Bild och Formblogg finns bara en (eller ja egentligen två) första referens. Jag vill börja denna blogg med inspiration för gladje och ödmjukhet, någonting som jag tror blir viktigt i arbetet med bild och form i skolan. Därför blir mina referenser två exempel för vad som inspirerar mig på detta sätt.

Den första källan är en av mina favoritdikter av en av mina favoritpoeter Eva-Stina Byggmästar, som på något otroligt sätt lyckas göra en bild av glädjen och ödmjukheten, bara genom att använda ord och ljud:

För den, lilla når

kortbyxan ända ner

medan kaffekopp gör sig rolig,

sätter sig sned på sängkanten. Vem kommer

väl inte att minnas

det som lakan minns.

O, kängans klack tar emot, men saknar

knapp i olle. Regn är bra, är bara

barn som huvudstupa

sätter sig i trädklyka

och leker att de är äpplen som vill ned.

Jovisst kan det regna på snö, då

får skata skare att betrakta, gör bättre bord

för smulor och ja, mycket

bättre bara natt är kall.

Ju mer man skrattar,

dess större mun

och tänder, kan göra

stora tuggor,

i brödkaka.

(från samlingen Bo under ko, 1997, Rosengårdens förlag)

Den andra källan är pojkband från 90talet, så löjligt och engagerande och skrattframkallande och totalt inspirerande för mig.