Reflektion v. 38

Jag, du, vi: tre ord som betyder ungefär allt. Ibland iallafall.

Jag behöver känna mig själv. Jag behöver känna andra. Jag behöver ett sammanhang. Vissa betonar sammanhanget mer eller mindre. För mig är andra människor och sammanhanget jätteviktigt.

Vi bygger identitet och sammanghang hela tiden. Säkerligen extra mycket i skolåldern. Veckans första föreläsning handlade om hur man kan och bör ta avstamp i ungas behov av att bygga identitet för att skapa situationer för lärande. Mycket intressant. Efter det har vi jobbat med identiteten som utgångspunkt, med många spännande resultat. Veckan började med enkla övningar med ord, objekt och kompositioner som vi på olika sätt använde för att beskriva och gestalta oss själva med, individuellt och i grupp. Att göra val kändes som ett lekfullt och fantasieggande sätt att beskriva sig själv. Därefter skedde en längre period av byggnad av instalationer/skulpturer, jag kallar dem verk hädanefter. Bygget tog väl för de flesta avtramp i någonting personligt och i många fall privat och kanske till och med känsligt. Det kändes väldigt priviligerat och litet ovant att få så mycket ord och förklaringar kring andras verk. Priviligerat därför att folk delade med sig av så mycket så generös. Mina klasskamrater är jättebra på att hitta ingångar till sig själva med hjälp av sina verk, det var jätteimponerande att se.

När det kom till mitt eget verk kändes det litet obekvämt. Det här med att motivera saker och beskriva vad olika element i ett verk betyder är någonting jag är litet kluven till. Jag har till stor del tagit avstånd ifrån det. För mig har intellektualiseringen kring det jag skapat amputerat mig i många situationer och inneburit en "björnen sover"situation. Inte väcka den kritiska björnen som kastar sig över mina fragment och dödar dem.

Men den här gången handlade det inte bara om mig och mitt eget skapande. Jag är på lärarprogrammet för att bli en bra lärare, lära och reflektera utifrån ett skol- och elevperspektiv. Visst berör detta kunskapande alla möjliga delar av mig och uppstår ur erfarenheter från mängder av situationer, omöjliga att avgränsa från varandra. Men jag tror att det kommer bli viktigt för mig att skilja mitt eget skapande från skapandet på lärarprogrammet, i alla fall till viss del. De kan säkerligen berika varandra, men får vara två skilda processer. Jag är glad att redovisningen blev som den blev, jag fick veta mer om mina klasskamrater och hur de tänker kring sig själva och att skapa och jag fick visa delar av mig själv under lekfulla former.

Att lämna ut sig själv är oftast ganska jobbigt, ibland kul, ibland krystat. Kanske nödvändigt att träna på, kanske inte. Förmodligen en förutsättning för att komma andra människor nära. Min vän E säger -det är väl det där konstiga och knepiga med människor som gör att man tycker om varandra, att man får ett utbyte. Jag tror att jag håller med. Det är hemskt intressant att höra om människors familjeliv, prestationer och tidigare utbildningar, vilket är ganska vanligt samtalsämne i början av någonting nytt -så som nu. Men det är någonting annat som gör att vi hänger ihop och lär oss av varandra. Det behöver inte vara tragiska saker, eller trauman. Det är bara så häftigt det där när man kan ana vad som verkligen är angeläget för en annan individ. Må det vara marsvin, partnern, eller en speciell del av Göteborg.