Reflektion v 36

Det finns inte så många första dagar som det finns andra dagar och jag tycker bättre om de andra dagarna, så jag antar att jag har tur med detta sakernas tillstånd.

En bra sak som de första dagarna dock för med sig är möjligheten till ödmjukhet. Därför känns det som en bra idé att smussla in många första dagar i sitt liv. Man vet inte så mycket som man vanligtvis (tror att man) gör. Man har inte lika lätt för att avfärda intrycken och sortera bort dem.

Och ödmjukheten medför sig ömtåligheten tack vare detta. Och blir därför också så väldigt mycket viktigare att praktisera. Om man själv känner sig ömtålig och ovan gör förmodligen andra det också. Då är det ingen bra idé att ha allt pansar på. Då är det en bra ídé att öva sig på att acceptera sin sårbarhet (tror jag).

Det finns mer och mindre bra första dagar i den rad första dagar man får. Min första vecka på Bild och Form hör till de bra slagen. Mycket, tror jag, på grund av att det fanns ödmjukhet där.
Nu sitter jag här, redan drabbad av min första höstförkylning (och med svininfluensahotet och febersurret blandat som en surrealistisk hatt på huvudet) och försöker göra min tankar till ord. I två år har jag varit borta från orden och skrivandet och försökt träna mig på att klä tankarna i bild istället. Kommande år blir det alltså både ord och bild. Bland annat genom denna blogg och skissboken. Det skall bli både svårt och kul, tror jag.

För varje blogg finns bara ett första blogginlägg, och för varje Bild och Formblogg finns bara en (eller ja egentligen två) första referens. Jag vill börja denna blogg med inspiration för gladje och ödmjukhet, någonting som jag tror blir viktigt i arbetet med bild och form i skolan. Därför blir mina referenser två exempel för vad som inspirerar mig på detta sätt.

Den första källan är en av mina favoritdikter av en av mina favoritpoeter Eva-Stina Byggmästar, som på något otroligt sätt lyckas göra en bild av glädjen och ödmjukheten, bara genom att använda ord och ljud:

För den, lilla når

kortbyxan ända ner

medan kaffekopp gör sig rolig,

sätter sig sned på sängkanten. Vem kommer

väl inte att minnas

det som lakan minns.

O, kängans klack tar emot, men saknar

knapp i olle. Regn är bra, är bara

barn som huvudstupa

sätter sig i trädklyka

och leker att de är äpplen som vill ned.

Jovisst kan det regna på snö, då

får skata skare att betrakta, gör bättre bord

för smulor och ja, mycket

bättre bara natt är kall.

Ju mer man skrattar,

dess större mun

och tänder, kan göra

stora tuggor,

i brödkaka.

(från samlingen Bo under ko, 1997, Rosengårdens förlag)

Den andra källan är pojkband från 90talet, så löjligt och engagerande och skrattframkallande och totalt inspirerande för mig.