avrundning fortsättning

Jaha, då var vi "klara" med den här kursen. Vi har arbetat oss genom övergången mellan gröna löv och inga löv. Vad hände, tiden gick så fort? Om jag får ångra någonting med omständigheterna så ångrar jag självklart att jag var sjuk så mycket. Det har verkligen tunnat ut min process, dels för att oron och tröttheten gjort det svårt att jobba och dels för att jag missat handledningar och handledningar/diskussioner är väldigt väldigt viktiga för mig.

Med det sagt vill jag försöka fokusera på det som verkligen skedde.

1. Mer nöjd är jag över konceptet att vi skulle ta oss ut i det offentliga rummet. Samtidigt skulle vi jobba mycket idé-baserat och inne i våra huvuden och fick möjlighet att göra precis vad som helst med vårt kollektiva utrymme. Det var ett roligt och stärkande sätt att jobba på.

I min egen process är jag nöjd med att jag tog den här skiten med valet och jobbade vidare med den på en gång. Det hade jag nog behövt göra oavsett detta projekt, men förmodligen hade det inte blivit någon gestaltning av det. När man kan göra någonting på heltid blir det lättare att ta det på allvar.

Jag är också nöjd över att ha prövat den metod jag använde, att utgå från röstområden och kartor och analyser först och sedan gå ut i verkligheten. Huruvida detta var en metod för mig eller inte är jag dock inte säker på.

2. Mindre nöjd är jag över redovisningen. Jag borde ha gett planeringen av den mer tid -minst en hel vecka, så jag hade kunnat spåna vidare på min tankekarta och verkligen göra någonting. Jag borde ha tagit er till min plats och berättat sagan för er. Eller nästan vad som helst hade varit bättre än det jag gjorde nu.

Det känns också tråkigt att detta projekt försigick i mitt huvud i så stor utsträckning. Jag tänkte och kände väldigt mycket, kanske för mycket, i proportion till vad jag verkligen manifesterade. Detta hade ju såklart att göra med att jag var sjuk och inte kunde göra så mycket mer än ligga och fundera under en period av detta projekt. Men ändå: Det ringer varningsklockor i mitt huvud.

Jag har fått kämpa emot detta analyserande så mycket tidigare. Samtidigt som jag vet att tankar kring det jag gör är väldigt viktigt för mig. Men det är förrädiskt lätt att lägga krokben för sig själv, förekomma sitt skapande med tankar och "tänka efter före" som vi pratade om vid terminens början. För mig tror jag grupphandledningarna är ett verktyg mot - och en befrielse från detta och kanske är det därför jag känt att jag varit på gränsen i detta projekt (jag kunde inte vara med på vissa handledningar).

3. En fortsättning?

Jag känner mig glad över den här kursen, jag tror att jag har ytterligare närmat mig någonting viktigt som berör det som min förra gestaltning på den här utbildningen också handlade om. Vad man med ord skall kalla det där viktiga är jag inte helt hundra på. I mina tankekartor kallar jag det för tillfället "Rörelse", men jag menar inte någonting rastlöst och otåligt med det, utan det handlar mer om att skapa någonting. Och om det kollektiva, som kan vara allt.

Jag har sett rörelsen runtomkring mig men jag vill träna mig ännu mer på att hitta/upptäcka den. Jag har funderat över hur man kan underlätta för den och vill förstå det bättre också. Och nu, eftersom detta kretsande kring "rörelsen" som idé gör att jag mer och mer bildar något slags teori vill jag förstå hur jag skall kunna förhålla mig till det.

Kan jag ta mig rätten att tydligt definiera vad "rörelsen" är för någonting, hävda att detta är viktigt för kollektivet, söka sätt att uppmuntra rörelsen och SAMTIDIGT befinna mig i någonting som är för fler än mig?

Jag känner ett obehag inför teoribildning och dogmer i detta sammanhang. Jag vill ju inte skapa någon slags religion. Allt jag har att utgå ifrån är mina egna upplevelser och min tolkning av andras erfarenheter. Kan jag bestämma vad som är ett kollektivt behov ändå? Alltså, klart jag kan, men kan jag samtidigt befinna mig i den kollektiva världen? Eller har jag begränsat mig till en idealvärld i mitt eget huvud då? Detta kommer förmodligen vara frågor som följer mig i de situationer där jag skall agera lärare också.

Någonting som skulle kunna vara en ingång i nästa projekt är alltså dels hur jag skall jobba med ide vs manifestation (kanske kan jag närma mig ett arbetssätt som inte innebär att jag är rädd för att tänka?), dels hur jag kan jobba med rörelsen samt hur jag skall förhålla mig till dess allmängiltighet eller inte. Men nu ser jag att det är väldigt teoretiska ingångar. Vi får se....

Väderbiten -vad hände?

Inspiration

Processen

Det där som växt på min plats...

Jag gjorde det nya huset -närmare naturen i sin klättrande form, med trädgårdar på taket. Och när jag gjort det besökte jag min plats på kvällen när mörkret fallit. Där var fint, under mitt träd hade nästan ett rum bildats eftersom en lampa lös in under dess grenar och gjorde att det kändes tryggt och varmt att befinna sig det.

Biskopsgården är en plats som många som inte ens har varit här har attityder om. Och enligt min egenhändiga valanalys råder viss alienation mellan olika delar av detta område. I alla fall åsiktsmässig segregation, men eftersom SD var så poppis i vissa delar upplever jag starka vibbar stagnation här.

Jag blir otålig, i enkäterna om vad som skall hända med Biskopsgården finns inget utrymme för möten, ingen tro på oss som bor här. Samtidigt som jag vet att det bor mycket engagerade människor här som startar bra grejer. Men kan man ändra omgivningarna så att den hyllar detta engagemang? Själva miljön signalerar i vissa delar av Biskopsgården att vi skall hålla oss på vår egen plats. Så hur skall vi mobilisera oss? Tillåta livet mer i grannskapet?

I mitt huvud är allt möjligt och jag låter den inställningen bli mina glasögon när jag rör mig i området mellan det högsta och det lägsta röstprocenten på SD. Vad behöver ske här för att skapa en länk? Byggnader behöver ändras, människor lockas att förflyttas på nya sätt. Det har hela tiden varit min grundtanke. Att främja rörelsen. Man rör sig inte mot en mur, i alla fall är det så jag har känt. Därför bryta upp murarna som var byggnaderna och som gränsade av mig från den fina parken och folket i dalen från oss här uppe. Gränsen mellan det "låga" och det "höga" Biskopsgården består alltså av långa murar av höghus och i en springa mellan dem ligger Väderbiten.

Men vad skall ske på själva Väderbiten? Den är vacker som den är, men ingen ser den. Jag blir kär i träden där, vill inte fälla dem. Vill samtidigt att platsen skall synas från många många håll i Biskopsgården. Tankarna börjar gå om ett torn -men hur kan man bygga ett torn utan att fälla träden. Här börjar jag lockas av trädformen själv som förebild för mitt torn. Ett träd har en ganska smal bas och en bred krona som man kan klättra upp i. Jag vill att mitt träd skall kunna klättras i av alla. Därför är trädets stam en ihålig sådan med en hiss och en trappa som slingrar sig uppför dess insida. I "kronan" kan man sitta och fika eller titta på den underbara utsikten som mest varit de med lägenheter högt upp förunnat tidigare.

Trädet har rötter också, gångar som blir till rum möjliga att fylla med idéer och möten.

Blickar seminariet II

Blickar seminariet

Jag lever!

Jag lever fortfarande och jobbar på med projektet, bara inte i cyberspace. har skissat en del. på husen jag ville bryta upp (byggde det med pocketböcker) och på väderbiten. det växte upp någonting där, en stam som fick grenar och ett underjordiskt rotverk. bilder följer när jag kan börja sitta litet längre vid datorn.

Har tänkt mycket på träden som växer på min plats. På höjd, på trä och på belysning.

Frågan är: Hur skall jag visualisera detta? Pga yrseln kan jag inte jobba så mycket med datorn, men hur långt kan skissandet ta mig? Hur gör man en modell, var börjar man? Jag tror på att vara intuitiv nu, inte så matematisk och förutseende. Går det att göra modeller på ett intuitivt sätt? Vilket material använder man?

Hmm...

Bilderna

Väderbiten nedifrån vägen.













Långa murar håller Biskopsgården på plats.













I glipan mellan husen därborta ligger Väderbiten.
















Min plats.
















Min plats.















Husen kring väderbiten.

Platsen Analysen

Väderbiten har jag döpt min plats och projektet till, varken mer eller mindre.

Jag gav mig ut till Väderbiten för att samla växter. Jag hade funderat på bra sätt att bryta ned platsen på och komma den närmre. Själva bostadsområdet har jag ju utforskat litet under förra veckan, det kändes som att det var dags för någon slags fysisk kartläggning nu. Och efter sommarens kurs "Människan och Växterna" kändes en inventering av bitens växtlighet som en ände att börja i. Så med plastpåsen i hand bar jag mig av för att samla växter.

Men så kom jag dit och fick en ojdå-upplevelse. Jag har kollat på bilderna för platsen och försökt berätta för er hur den ser ut. Jag har lyssnat på handledning om platsen. Jag har diskuterat den med mig själv. Väl där fann jag att platsen i mitt huvud var mycket mindre komplex än platsen i verkligheten är. Att samla växter kändes plötsligt långt bort. Och att fota funkade inte, det blev alldeles för platt och enkelriktat. Som tur var hade jag plockat med mig min lilla anteckningsbok och en penna, så jag satte mig ned och tecknade. Det funkade bra, jag fick mycket bättre känsla för Väderbiten och min egen närvaro där.

Jag fick också en ny känsla för husen och den enorma inverkan de har på det faktum att jag känner områdena som segregerade. De där gigantiska betongblafforna till hus, 8 fönster höga och 42 fönster breda. De har ingenting med naturen att göra, följer visserligen markens linje med fungerar i övrigt som en mur mellan natur och civilisation. Och dessutom, om man går ned för berget till parken, en väldigt tråkig markör för att här finns inget roligt att hämta så gå för allt i världen inte uppför berget. Jag får så stor lust att bryta upp dem och det hade jag tänkt försöka göra också. Husen, som idag är murar, måste sluta vara murar och bli möjligheter istället.

Träffade en äldre man där som berättade litet om byggnaderna. De är bostadsrätter allesammans. Där bor mycket äldre och många har bott där länge. Själv trivdes han mycket bra och tyckte mycket om gårdarna och den höga standarden.

Sedan det besöket har jag fått en ny syn på min lilla bit. Jag försöker röra mig mot och runt den så mycket som möjligt. Går ned för backen och ut på gräsplanen. Går upp igen, upp mot Väderbiten. Försöker se varifrån man ser platsen och varifrån man ser husen. Tittar mot den från Sommarvädersgatan, från spårvagnen, från snabbköpet. Använder min lasersyn för att se igenom husen/murarna som gömmer den.

En bit ifrån Väderbiten står ett par träbänkar. De är riktade mot slänten, någon gång innan sly och skog tog över där kanske man kunde titta ut över Svartdalen, som området nedanför Väderbiten kallas? Jag vet inte, men jag tycker om de där bänkarna. Deras material har en positiv inverkan på området. De knyter an till naturen runtomkring.

Samtidigt som jag blir förtjust över de stigar och passager genom någorlunda vildvuxen terräng som finns så nära, grumlas såklart också känslan litet av det som hänt här i området så nyligen. Många av oss som bor här har nog den senaste tiden blivit litet räddare och den snåriga naturen har fått spela en biroll i detta. Äldre kvinnor varnar unga: Lova att aldrig gå ensamma (förståeligt men också väldigt upprörande). Varje buske har potential att gömma en farlig, våldsam människa som kan ge sig på dig. Vi blir rädda för varandra och vår egen hjälplöshet. Många berättar att de inte tänker gå ut på kvällarna mer och att de inte vill att deras barn skall bo här. Alltsammans mycket sorgligt.

Måste dock nämna detta fackeltåg som engagerade många av mina grannar och även andra också. Det var en skön och positiv känsla att gå i havet av människor, som tågade så att trafiken på Sommarvädersgatan stannade upp, i protest mot våld. Vi gick dessutom förbi den del av Biskopsgården där Väderbiten ligger.

Skall scanna och trixa med blogger nu så bilder bör komma i ett inlägg inom kort!