Jag gjorde det nya huset -närmare naturen i sin klättrande form, med trädgårdar på taket. Och när jag gjort det besökte jag min plats på kvällen när mörkret fallit. Där var fint, under mitt träd hade nästan ett rum bildats eftersom en lampa lös in under dess grenar och gjorde att det kändes tryggt och varmt att befinna sig det.
Biskopsgården är en plats som många som inte ens har varit här har attityder om. Och enligt min egenhändiga valanalys råder viss alienation mellan olika delar av detta område. I alla fall åsiktsmässig segregation, men eftersom SD var så poppis i vissa delar upplever jag starka vibbar stagnation här.
Jag blir otålig, i enkäterna om vad som skall hända med Biskopsgården finns inget utrymme för möten, ingen tro på oss som bor här. Samtidigt som jag vet att det bor mycket engagerade människor här som startar bra grejer. Men kan man ändra omgivningarna så att den hyllar detta engagemang? Själva miljön signalerar i vissa delar av Biskopsgården att vi skall hålla oss på vår egen plats. Så hur skall vi mobilisera oss? Tillåta livet mer i grannskapet?
I mitt huvud är allt möjligt och jag låter den inställningen bli mina glasögon när jag rör mig i området mellan det högsta och det lägsta röstprocenten på SD. Vad behöver ske här för att skapa en länk? Byggnader behöver ändras, människor lockas att förflyttas på nya sätt. Det har hela tiden varit min grundtanke. Att främja rörelsen. Man rör sig inte mot en mur, i alla fall är det så jag har känt. Därför bryta upp murarna som var byggnaderna och som gränsade av mig från den fina parken och folket i dalen från oss här uppe. Gränsen mellan det "låga" och det "höga" Biskopsgården består alltså av långa murar av höghus och i en springa mellan dem ligger Väderbiten.
Men vad skall ske på själva Väderbiten? Den är vacker som den är, men ingen ser den. Jag blir kär i träden där, vill inte fälla dem. Vill samtidigt att platsen skall synas från många många håll i Biskopsgården. Tankarna börjar gå om ett torn -men hur kan man bygga ett torn utan att fälla träden. Här börjar jag lockas av trädformen själv som förebild för mitt torn. Ett träd har en ganska smal bas och en bred krona som man kan klättra upp i. Jag vill att mitt träd skall kunna klättras i av alla. Därför är trädets stam en ihålig sådan med en hiss och en trappa som slingrar sig uppför dess insida. I "kronan" kan man sitta och fika eller titta på den underbara utsikten som mest varit de med lägenheter högt upp förunnat tidigare.
Trädet har rötter också, gångar som blir till rum möjliga att fylla med idéer och möten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar