Platsen Analysen

Väderbiten har jag döpt min plats och projektet till, varken mer eller mindre.

Jag gav mig ut till Väderbiten för att samla växter. Jag hade funderat på bra sätt att bryta ned platsen på och komma den närmre. Själva bostadsområdet har jag ju utforskat litet under förra veckan, det kändes som att det var dags för någon slags fysisk kartläggning nu. Och efter sommarens kurs "Människan och Växterna" kändes en inventering av bitens växtlighet som en ände att börja i. Så med plastpåsen i hand bar jag mig av för att samla växter.

Men så kom jag dit och fick en ojdå-upplevelse. Jag har kollat på bilderna för platsen och försökt berätta för er hur den ser ut. Jag har lyssnat på handledning om platsen. Jag har diskuterat den med mig själv. Väl där fann jag att platsen i mitt huvud var mycket mindre komplex än platsen i verkligheten är. Att samla växter kändes plötsligt långt bort. Och att fota funkade inte, det blev alldeles för platt och enkelriktat. Som tur var hade jag plockat med mig min lilla anteckningsbok och en penna, så jag satte mig ned och tecknade. Det funkade bra, jag fick mycket bättre känsla för Väderbiten och min egen närvaro där.

Jag fick också en ny känsla för husen och den enorma inverkan de har på det faktum att jag känner områdena som segregerade. De där gigantiska betongblafforna till hus, 8 fönster höga och 42 fönster breda. De har ingenting med naturen att göra, följer visserligen markens linje med fungerar i övrigt som en mur mellan natur och civilisation. Och dessutom, om man går ned för berget till parken, en väldigt tråkig markör för att här finns inget roligt att hämta så gå för allt i världen inte uppför berget. Jag får så stor lust att bryta upp dem och det hade jag tänkt försöka göra också. Husen, som idag är murar, måste sluta vara murar och bli möjligheter istället.

Träffade en äldre man där som berättade litet om byggnaderna. De är bostadsrätter allesammans. Där bor mycket äldre och många har bott där länge. Själv trivdes han mycket bra och tyckte mycket om gårdarna och den höga standarden.

Sedan det besöket har jag fått en ny syn på min lilla bit. Jag försöker röra mig mot och runt den så mycket som möjligt. Går ned för backen och ut på gräsplanen. Går upp igen, upp mot Väderbiten. Försöker se varifrån man ser platsen och varifrån man ser husen. Tittar mot den från Sommarvädersgatan, från spårvagnen, från snabbköpet. Använder min lasersyn för att se igenom husen/murarna som gömmer den.

En bit ifrån Väderbiten står ett par träbänkar. De är riktade mot slänten, någon gång innan sly och skog tog över där kanske man kunde titta ut över Svartdalen, som området nedanför Väderbiten kallas? Jag vet inte, men jag tycker om de där bänkarna. Deras material har en positiv inverkan på området. De knyter an till naturen runtomkring.

Samtidigt som jag blir förtjust över de stigar och passager genom någorlunda vildvuxen terräng som finns så nära, grumlas såklart också känslan litet av det som hänt här i området så nyligen. Många av oss som bor här har nog den senaste tiden blivit litet räddare och den snåriga naturen har fått spela en biroll i detta. Äldre kvinnor varnar unga: Lova att aldrig gå ensamma (förståeligt men också väldigt upprörande). Varje buske har potential att gömma en farlig, våldsam människa som kan ge sig på dig. Vi blir rädda för varandra och vår egen hjälplöshet. Många berättar att de inte tänker gå ut på kvällarna mer och att de inte vill att deras barn skall bo här. Alltsammans mycket sorgligt.

Måste dock nämna detta fackeltåg som engagerade många av mina grannar och även andra också. Det var en skön och positiv känsla att gå i havet av människor, som tågade så att trafiken på Sommarvädersgatan stannade upp, i protest mot våld. Vi gick dessutom förbi den del av Biskopsgården där Väderbiten ligger.

Skall scanna och trixa med blogger nu så bilder bör komma i ett inlägg inom kort!