Efter måndagens heldag med Sokratiska samtal som tema var jag mycket peppad. Jag tror Sokratiska samtal är en sådan grej som blir svårare och svårare ju mer man talar om dem -man måste sätta igång direkt och praktisera, och prata om dem allt eftersom problemen uppstår. Efter denna dag vill jag pröva att diskutera på nya sätt, bara göra det och se vad som händer.
...Vilket var vad gruppen skulle göra under tisdagen. Det svåra var för mig att ta in utställningarna i förväg och sedan tänka på dem i efterhand. Det var en hel del videoverk och dessutom andra besökare där, så det funkade inte att sätta sig ned på utställningen och prata. Istället gick vi till skolans cafeteria efteråt. Min uppfattning så här långt, är att det nog är viktigt att sätta upp reglerna för samtalet i förväg. Liksom avgränsa miljön/samvaron. Det hjälper nog oss deltagare att lättare upptäcka och bryta gamla mönster.
Onsdagen var intensiv. Mitt favoritmoment var Berit Larssons seminarie. Att se människor som medskapare av sammanhang och samhällen istället för uppdelade i olika grupper och kulturer, som om vi gick att dela upp i homogena fack. Att erkänna olikaheter i vad man tycker och tänker och identifierar sig med. Men ändå lyssna och befinna sig i samma rum. Mest skrämmande var att höra om homofobin i Kanada. Hur kan ett samhälle propagera för att man skall leva tillsammans och se varandras olikheter som styrkor, samtidigt som ett sådant utbrett hat tillåts existera? För att översätta fenomenet till Berit Larssonretorik kan man kanske säga att man i Kanada ser varandra som ett "vad" istället för som ett "vem" och att vissa "vad" är välkomna in i gemenskapen, medan andra inte är det. Läskigt, men det är nog ganska likt svenska samhället. Hur som helst var det hur bra som helst att vi fick vara med denna dag.
Så när torsdagens och fredagens föreläsningar kom var det med viss smärta i både rygg och hjärna jag inbefann mig. Lärarens roll till makt, mycket tankvärt. Hur skall man kunna inkludera utan att göra våld på? Hur skall man kunna undervisa ett visst sätt att se världen, utan att exkludera andra sätt? Det och många många många frågor till har aktualiserats denna vecka och kommer trigga till många diskutioner i framtiden också. Apropå homofobi och utanförskap i samhället, två frågor som i alla fall triggar mig till mycket diskussion.
Mitt i alla diskutioner om interkulturellt, mångkulturellt, kulturellt, fördomar, makt och fientlighet mot "det främmande" kom jag att tänka på Chris Ofilis Holy Virgin Mary. Den vore någonting att ha ett sokratiskt samtal runt:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar