"Fattigdom i världen är inte nytt. Det nya är att vi nu är så rika att vi kan utrota fattigdomen."
Fantastiskt.
Jag börjar botanisera i populärkultur och radioprogram. Hittar någonting här och någonting där. Ställer luddiga frågor till mig själv. Imiterar, reagerar. Startar upp.
Men. Känner mig stressad av tiden. Vikariat i förra veckan gjorde att det inte hann bli så mycket gjort. Denna veckan begravningen. Tungt. Det är så mycket jag vill utforska i den här konflikten men jag kommer inte hinna det här terminsslutet. Vill inte hoppa över något steg men känner mig tvungen. Runda av.
Försöker besvara litet av förra veckans frågor. Handlar min konflikt om identitet som handledaren föreslog? Jag tror att allt arbete i viss mån handlar om identitet, men vet inte riktigt om mitt gör det mer än någon annans. Är det någon mening att fördjupa sig mer i den frågan? Jag vill formulera någonting jag ser och upplever, både för mig och världen. Men jag är inte intresserad av att rada upp ett gäng (subjektiva) fakta i visuell form. Visst, jag måste utgå från mig själv, men jag vill vidare också. Till er andra. Till oss.
Populärkulturen. Den populära kulturen. Eller vanligt förekommande. Det var ju litet för att komma vidare jag ville använda mig av den. Inte kasta bort den, ta den på allvar. Inte bli så navelskådande. Inte hierarkisk. Inte elitistisk. Är det en omöjlighet?
Moralen är ju ett populärt begrepp för Kd. Och moral har kommit upp i ljuset den senaste tiden. I Bjästa ger ett helt samhälle en ung tjej skulden för att hon blivit våldtagen, varpå kommunen och skolan får motta allehanda hot och hatbrev från resten av landet. I Landskrona misshandlas en gammal kvinna till döds av en ung man som man "misstänker är utländsk", vilket ND och andra extremhögra krafter utnyttjar för att skapa ännu mer rädsla och misstänksamhet. Det uppdagas att ett flertal katolska präster i norden begått övergrepp mot minderåriga. Härpå passar påvens "andreman" på att koppla pedofili till homosexualitet i ett offentligt uttalande som han säger sig grunda på sociologer och psykiatriker.
Och så Milleniumtriologin och de flesta svenska deckare som är så älskade. De kryllar alltid av svin utan moral som utnyttjar diverse stackare åt höger och vänster.
Nu drog jag in kulturen i verkligheten igen. Men tror ni inte att världen blir litet så som kulturen är och tvärtom? Att vi hämtar litet av vår verklighetsuppfattning från det vi ser på tv. Jag hade lackat för länge sedan om jag var man (det har jag redan). Män på tv-deckarna är hårda snutar med haltande äktenskap och alkoholmissbruk, eller så är de svin som bara vill våldta och profitera på andras lidande.
Tänker på den där poppis idén om att vi alla kommer fixa allt om vi bara får leva som de fria, moraliska individer vi var menade att vara. Fria från tvång. Tänker litet på valet i höst igen. Som sagt: många luddiga tankar, hur att samla?
