Norpan

Den här veckan är för mycket.
Igår var jag och M på katolska skolan och pratade om heteronormen med åttor. Det var fina ungdomar, men så trött och tömd efteråt ändå. Nu sitter jag plötsligt i Norrköping. Gamla Norpan som jag inte träffat på två år. Att komma hit är idel gamla vänner och bekanta, gamla tankar, gamla projekt. Det räckte med att ta en titt upp mot staden från resecentrum, känslor och minnen kom vällande och ville inte vara tysta. Blandat med nya människor, nya projekt, nya tankar. Börjar dra i trådar och styra och ställa. När kan folk träffas? Vad skall jag få dem att göra? Vad förväntar jag mig av dem och vad förväntar de sig av mig. Är supernervös och peppad till max samtidigt. Äntligen skall mitt projekt ta mig till människor! Men mer ansvar på mig också. Nu finns inte ironin och avståndstagandet som ett alternativ längre. Jag måste fullfölja som tack för att alla dessa fina människor kan tänka sig att ställa upp och finnas med i min video.


Men energin... Sov inatt fem timmar på en halvt uppblåst luftmadrass. Men drömde om ett grönskande grönsaksland och vaknade glad i alla fall.


Jag funderar över konflikterna i det jag gjort hittills. Tänker på min första film och den idén jag har nu. En konflikt mellan mig och ironi/distans. Materialet jag jobbat med, en konflikt involverande det jag kan och gjort och det jag vill göra. Min utgångspunkt: Konflikten individ/självförverkligande och kollektiv/samhällsbyggande. Trots att jag har försökt förklara med ord vad jag menar så många gånger känns det inte som om jag kan göra det på ett bra sätt. Jag hoppas verkligen att den här filmen blir ett nytt sätt att sätta form på känslan och tanken jag har. Så att någonting nytt kan ta plats.

host host öhh....

ja förra veckan var ett störande brott i processen och ja nu är det nästan ingen tid kvar. Jag blev sjuk i lördags och har försökt vila med har hela tiden angstat över hur jag skall kunna samla massa människor för att filma dansen jag ville filma. bestämde mig för att det inte går, nästan alla jag känner i denna stad sitter med sina egna projekt/uppsatser/slutklämmar nu och det kommer aldrig gå att på så här kort tid få alla att släppa sitt och samlas. Så jag började tänka på mina "loppor"/lotusar istället. Det är bara det... att allt känns så ironiskt. Så bortviftande. Så många dörrar jag stänger utan att vara med om att öppna några. Sen blev jag litet friskare så att jag orkade sitta några timmar idag och börja med de där lopporna. Och jag tänkte: Om någon sade till mig att jag skulle få två veckor att göra vad jag ville så skulle jag ju tycka det var värsta lyxen med tid. Nu är det iofs inte två veckor kvar, men nästan...

och dessutom: Jag tror att jag åkte dit på den där filmen. Jag tänkte för mycket på den och hur den skulle bli så att det blev omöjligt att göra den. Den skulle aldrig bli vad jag ville, prestationsångesten dödade all lust. Nu är matilda i linköping och raggar litet på sina fhsk-lärarklassisar så att jag kanske kan få filma dem litet när de har sin avslutnings-picnic. De kommer vara ett helt gäng på plats och kommer dessutom vara klara med sitt och stressfria. Så kanske blir det östergörland nästa vecka för en slutkläm? Vi får se, det ordnar sig nog... Tills dess viker jag loppor.

Här är min inspiration och ångestdämpare, så rackarns BRA!: