host host öhh....

ja förra veckan var ett störande brott i processen och ja nu är det nästan ingen tid kvar. Jag blev sjuk i lördags och har försökt vila med har hela tiden angstat över hur jag skall kunna samla massa människor för att filma dansen jag ville filma. bestämde mig för att det inte går, nästan alla jag känner i denna stad sitter med sina egna projekt/uppsatser/slutklämmar nu och det kommer aldrig gå att på så här kort tid få alla att släppa sitt och samlas. Så jag började tänka på mina "loppor"/lotusar istället. Det är bara det... att allt känns så ironiskt. Så bortviftande. Så många dörrar jag stänger utan att vara med om att öppna några. Sen blev jag litet friskare så att jag orkade sitta några timmar idag och börja med de där lopporna. Och jag tänkte: Om någon sade till mig att jag skulle få två veckor att göra vad jag ville så skulle jag ju tycka det var värsta lyxen med tid. Nu är det iofs inte två veckor kvar, men nästan...

och dessutom: Jag tror att jag åkte dit på den där filmen. Jag tänkte för mycket på den och hur den skulle bli så att det blev omöjligt att göra den. Den skulle aldrig bli vad jag ville, prestationsångesten dödade all lust. Nu är matilda i linköping och raggar litet på sina fhsk-lärarklassisar så att jag kanske kan få filma dem litet när de har sin avslutnings-picnic. De kommer vara ett helt gäng på plats och kommer dessutom vara klara med sitt och stressfria. Så kanske blir det östergörland nästa vecka för en slutkläm? Vi får se, det ordnar sig nog... Tills dess viker jag loppor.

Här är min inspiration och ångestdämpare, så rackarns BRA!: