Jag har tänkt så mycket på begränsningar den här terminen. Vad som hindrar oss från att nå fram, kampen mot någonting. Mot vad?
Jag har frustrerats över ord och genomskinlighet. Över konventioner och teorins fantastiska förmåga att både begränsa och befria tanken. Över envägskommunikation och ordets ständiga överordning till bilden. Det är en kamp att förhålla sig till andras tankar, oavsett om man anammar eller avfärdar, när tankarna är klädda i ord som man inte vill släppa innanför sin egen gräns.
Jag har avvägt och avvägt och avvägt. När skall jag våga släppa in och när skall jag sätta gränsen kring mig själv och säga "det här är inte rätt"? Vart går gränsen mellan att anpassa sig och göra våld på sig?
Hur jobbar vi för att upprätthålla gränser, hur tänjer vi på dem och vad händer när vi gör det? Vad är principer? Vad är nödvändigt? Vad är det vi kämpar så emot? Vad får oss att vilja tänja på gränsen? Är gränser makt? Kontroll?
Jag har upplevt hur det som skulle kunnat bli gränser mellan oss helt enkelt inte blivit det. Jag har inspirerats av kollektivets förmåga och motivation att skapa någonting mycket större och tusen gånger mer gränslöst än individen någonsin skulle klara av. Min tro på möjligheterna är ännu större. Jag tror också jag fått en bättre förståelse för goda förutsättningar.
Jag gillar verkligen dina tre sista bilder.
SvaraRaderaDet är verkligen ett ställningstagande att säga till när det är rätt eller fel. Men det är så lätt att köra över sig själv. Det är så lättare att begära saker av andra än sig själv. Det krävs oerhört mod att blotta sig själv och det är en avvägning att klara det med modet i behåll.
Fan vad duktig du är! Gillar sista bilden hur mycket som helst!
SvaraRadera