Reflektion v 42

Ooups, upptäckte att jag inte lagt ut reflektionen för v. 42, utan bara gjort ett utkast. Här kommer det nu! :

-Passa på att utmana er själva, sade läraren.

Veckan som gått har bland annat ägnats åt pecha kucha, ett föreläsningsformat där man visar 20 bilder under vardera 20 sekunder och pratar om dem under tiden. Vi skulle göra en halv pecha kucha, alltså 10 bilder under vardera 20 sekunder. Temat skulle vara "min samling".

Jag funderade på hur jag skulle kunna utmana mig själv på bästa sätt. Detta format är inte helt nytt för mig. Under tidigare utbildning har jag talat om 10 bilder under vardera 10 sekunder några gånger, för att träna förmågan att samtala kring bilder. Jag känner mig sedan detta ganska trygg i en friare form av pecha kucha, där bilderna spelas upp och jag själv improviserar kring dem. Vad som däremot gör mig riktigt illa till mods är när jag måste hålla mig till något slags manus. Att veta att vissa saker måste sägas och i en viss ordning. Att inte få hafsa till det, utan tvingas göra det ordentligt och medvetet från början till slut är någonting som gör mig väldigt osäker. Men jag vill kunna vara litet "stel", jag tror det är bra att känna att det är ok. Så jag skrev ett ganska ospexigt manus om mina böcker och blev jättenervös.

Föreläsningen gick, trots att det var litet läskigt,
ganska bra tyckte jag. Jag skall fortsätta träna på detta dock. Men den där uppmaningen om att utmana sig själv behövs ofta för att man skall komma till skott, känner jag.

Reflektion v 41

Den här veckan har jag tagit ett steg till ut i det digitala rummet. Jag har prövat Second Life, EVEonline samt betapet. Det var intensivt: kul, svårt, jobbigt, intressant, frustrerande, chockerande. Med mera. Mycket lärorikt, jag tror att jag skall försöka ta mig ut och möta människor på internet litet oftare.

Diskussionen/redovisningen idag var jätteintressant. Hade velat prata ännu mer om ungdomar och communities. Å ena sidan verkar det kunna vara ett stort stöd -flera beskrev hur givande relationen med andra på internet kan bli. Man hjälper varandra, pratar om allt möjligt, och är kanske litet mer öppen än vad man kan vara i RL (ett cyberord för Real Life). Å andra sidan är denna öppenhet en stor sårbarhet som många tycks utnyttja för själviska syften. Exempel på mobbing, rasism, sexism och till och med sexköp var någonting som vi erfarit under dessa dagar av socialiserande i det digitala rummet. Dessutom bygger själva forumen och de virtuella världarna i sig ofta på kassa värderingar.

Under min tid på Second Life fick jag en vän ifrån Texas. Hon var homosexuell (vilket var svårt att vara i hennes hemstad) och levde i princip hela dagarna i SL, där hon hade sin flickvän och många av sina vänner -personer som hon aldrig träffat i verkliga livet.

I mötet med andra på Internet finns alltid närvatande möjligheten att den personen jag tror mig lära känna, egentligen i RL (Real Life) "är" någon helt annan. Hur ställer jag mig inför det? Jag hade på SL medvetet letat upp ett flat-hangout därför att jag ville se om det fanns någon sub-kultur som levde på SL och som jag kanske skulle kunna förstå och komma in i. Men jag gick igenom flera världar där det kändes som om "flatorna" "egentligen" var snuskgubbar. Det kunde jag ïdentifiera -undrar hur det var för de yngre tjejerna som hamnade där?

Hur skulle Texas-tjejens vänner reagera om hon som visade sig vara en gubbe. Eller för att nyansera det litet mer -om hon visade sig vara en heterokvinna ifrån Stockholm. Var någonstans går gränsen mellan att ljuga och att tala sanning i cyberspace? Förutsätter ungdomar idag att andra talar sanning om sig själva. Eller vill man exprimentera? Lär man sig förhålla sig cyniskt och skeptiskt -och vad är i sådant fall meningen med att träffa andra över internet?

Internet communities känns likt verkligheten på många sätt. Men ibland mer kontrastrikt. Anonymitet står i kontrast till sårbarhet, därför att man inte behöver visa vem man är -men många gör det ändå i större utsträckning än i verkliga livet. Medan andra av olika själv vill bedra, eller ljuga. Tabun står i relation till sociala koder. Man kanske gör saker man inte vill stå för i verkliga livet. Likväl som mobbing uppenbarligen förlängs till cyberspace.

Jag tycker att det är en fin sak att många unga kan ge av sig själva på Internet. Min nya vän från Texas tar ett kliv i blindo, kanske i hopp om att kunna hitta en bättre värld än den hon har där hon bor. Livet blir ju förmodligen rikare av att man vet att man har vänner ute i cyberspace som kanske förstår en bättre än vännerna i verkliga livet. Eller så får man mer mod att öppna sig för vännerna i verkliga livet också. För jag tror det är väldigt viktigt att kunna ta plats i verkligheten, och inte bara på Internet. Eller är det samma sak? Hmm...

Men hela den där cyniska biten av online communities känns ju verkligen kass. Hur skall man kunna stötta unga människor, som använder Internet till fler saker än man själv har fantasi att klura ut, och samtidigt kanske är i sin mest sårbara period i livet? De vuxna som rör sig på dessa communities verkar majoriteten ha unkna motiv att vara där. I alla fall med tanke på hur Second Life var uppbyggt, vad man kunde köpa, vilka öar som var befolkade och inte. Vad tror de unga om vuxenvärlden om de hänger mycket på sådana communities. Finns det ett community som inte är uppbyggt för att man skall konsumera och placera in sig i hierarkier? Skulle ett sådant community vara lockande? Finns det ansvarsfulla vuxna på Internet? Föräldragrupper? Mer efterforskning måste göras...

Så Ove Sernhedes föreläsning... Så skönt när någon pratar om någonting som känns verkligt viktigt. När ytterstadsområdena inte förenklas till lekplats för knarkkungar och kriminella. Till ett problem för resten av staden. När det många gånger är innerstaden som är problemet. Intressant perspektiv på hushållsnära tjänster. Får skriva mer om detta en annan gång, annars blir det inget inlägg denna vecka.

Här är ett litet program där människor pratar om vad SecondLife betyder för dem:

http://www.youtube.com/watch?v=2H1Fp3hGhiM&feature=related

Försök till EVE.

Second Life

Reflektion v. 40

Veckan som gått har inneburit praktiskt kunskapande. Eller vad man nu skall kalla det. Mycket verkstad i alla fall, det gillar jag. Det känns som om det föds mer tankar ur det också.

Tisdagen var en lång rad övningar som ledde (i alla fall mig) till en mer öppen syn på mitt eget skapande just där och då. Vi fick instruktioner utan att veta vad som egentligen förväntades av oss och gjorde ganska många och olika moment. "Redovisningarna" av uppgifterna var för det mesta anonyma och avslappnade, tillexempel vi hängde alla upp våra teckningar på väggen, eller vi skickade iväg en bit text och en bild på ett vykort utan avsändare. Varje moment skulle vara klart ganska fort. Det kändes skönt, ungefär som när man värmer upp genom att skaka loss.

Jag tror att det kan ha känts så bra för mig personligen för att jag har en lust att utveckla mitt impulsiva/intuitiva skapande. Alltför länge har jag varit låst i att tanken måste förekomma konsten och sådana här övningar hjälper mig att slå mig fri. Men jag vet inte riktigt hur det varit om jag inte upplevt mitt skapande så (alltså om jag varit mer tillfreds med det mer eftertänksamma sättet att skapa). I gruppen väcktes viss otålighet inför de ibland något kryptiska momenten. En otålighet jag verkligen kan förstå.

Det är väldigt utelämnande att bara följa någons instruktioner utan att veta varthän det skall bära. Vi som deltogs i tisdags är vuxna, mer eller mindre vana att alltid intellektualisera och tränade att förhålla oss kritiskt mot information och instruktioner. Det är inte "hoppa!" "hur högt?". Så är det nog i de äldre åldrarna i skolan också (och kanske egentligen mycket i de yngre med, även om jag har erfarenhet av att det är lättare att dra igång liknande projekt med yngre barn. Men det kanske inte är av en bra anledning?). Man vill kunna ana ett sammanhang och mening med det man gör innan man sätter igång.

Jag tror att det är viktigt att man förbereder gruppen innan man sätter igång med liknande övningar. Det kanske kan vara en idé att prata om målet med uppgiften (enligt min mening var den stora behållningen till exempel att släppa loss, inte fokusera så vid resultatet, komma igång, vara nyfiken). Jag tror också det kan vara jobbigt för ungdomar med den utelämnande biten i övningen. Tanken om att man i slutändan skall bli bedömd för någonting är nog svår att skaka av sig. Prestationsångest etc. Kontrollbehov kanske. Genom att öva sig i att befinna sig i liknande uppgifter och inte fokusera så på vad som komma skall övar man kanske också upp ett förtroende för läraren och lärandesituationen. Och också ett förtroende för sin egen spontanitet. Även integritet.

Det skulle vara härligt om man kom till den punkt med sina elever där de kastar sig in i sådana här övningar med hängivelse och skaparglädje. De känns som bra startskott för det egna skapandet. Men jag tror det krävs att man jobbar mycket med tillit. Det var spännande att höra de olika reaktionerna på uppgifterna och se de skilda resultaten. Det blir någonting att ta med sig när man själv planerar lektioner och funderar på hur de kan komma att tas emot.

På torsdagen och fredagen var det teckningsseminarium (hette det så eller var det någonting i mitt huvud?). Under mina år på konstskola har teckningsseminarium med liknande övningar varit återkommande. Men detta kändes annorlunda, varför? Var det för att kontexten var annorlunda: jag kunde ta ett empati- och lärarperspektiv och befann mig utanför konstskolan med all den press det sammanhanget ibland innebär? Var det för att jag förberetts av tisdagens workshop eller för att läraren talade så bra om tecknandet som personligt uttryck och att släppa kravet på det fotorealistiska tecknandet? Förmodligen spelade allt detta in, men jag tror också övningarna skiljde sig på en viktig punkt från de på konstskolan. De var inte resultatinriktade här på samma sätt som de var då. Och inte så prestigefyllda.

Kanske är det egentligen inte så relevant att jämföra med teckningsseminariedelarna av mitt konstskoleår med dessa övningar, konstskola går ju bara de som känner för det och det är helt ok att hoppa av om man inte tycker det funkar med pedagogiken (eller för den delen skolka från teckningsseminariet). Men enligt mina egna erfarenheter av skolan så är det inte så mycket som skiljer bildämnets pedagogik från den pedagogik som fanns på konstskolans teckningsseminarier. Dvs. få en uppgift, genomföra den efter bästa "förmåga" och sedan presentera den för övriga gruppen. Spänning runt presentationsmomentet och jämföra "sig" (fast det i teorin mest handlar om ens teckningar) med de andra. Lyckas man få det mer fotolikt än andra kunde man vara nöjd. Alltså ett fokus på mål som man kanske egentligen inte gagnas så mycket av i sin egna utveckling.

Jag påstår inte att konstskola och undervisning i bild är eller borde vara samma sak. Jag försöker peta i varför övningarna kändes annorlunda denna gång.

En fin övning var den där alla var med och tecknade samma teckning. Vi fick i tur och ordning sitta på en stol med ett visst objekt framför oss. Alla tecknade på samma teckning och allteftersom olika personer tecknade förfinades figuren på bilden till någonting mer och mer komplett. Ett sammarbete som tog bort fokus från individens prestation. Precis som tisdagens övningar en bra ingång i det egna skapandet, men inte lika utsatt som då. Man kan finna styrka och inspiration i gruppen.

Reflektion v 39

En vecka med så många föreläsningar och seminarier och så mycket stillasittande att fredagskvällen fick spenderas på gymmet som balsam för den ömmande ryggen. Och hjärnan ömmade också litet.

Efter måndagens heldag med Sokratiska samtal som tema var jag mycket peppad. Jag tror Sokratiska samtal är en sådan grej som blir svårare och svårare ju mer man talar om dem -man måste sätta igång direkt och praktisera, och prata om dem allt eftersom problemen uppstår. Efter denna dag vill jag pröva att diskutera på nya sätt, bara göra det och se vad som händer.

...Vilket var vad gruppen skulle göra under tisdagen. Det svåra var för mig att ta in utställningarna i förväg och sedan tänka på dem i efterhand. Det var en hel del videoverk och dessutom andra besökare där, så det funkade inte att sätta sig ned på utställningen och prata. Istället gick vi till skolans cafeteria efteråt. Min uppfattning så här långt, är att det nog är viktigt att sätta upp reglerna för samtalet i förväg. Liksom avgränsa miljön/samvaron. Det hjälper nog oss deltagare att lättare upptäcka och bryta gamla mönster.


Onsdagen var intensiv. Mitt favoritmoment var Berit Larssons seminarie. Att se människor som medskapare av sammanhang och samhällen istället för uppdelade i olika grupper och kulturer, som om vi gick att dela upp i homogena fack. Att erkänna olikaheter i vad man tycker och tänker och identifierar sig med. Men ändå lyssna och befinna sig i samma rum. Mest skrämmande var att höra om homofobin i Kanada. Hur kan ett samhälle propagera för att man skall leva tillsammans och se varandras olikheter som styrkor, samtidigt som ett sådant utbrett hat tillåts existera? För att översätta fenomenet till Berit Larssonretorik kan man kanske säga att man i Kanada ser varandra som ett "vad" istället för som ett "vem" och att vissa "vad" är välkomna in i gemenskapen, medan andra inte är det. Läskigt, men det är nog ganska likt svenska samhället. Hur som helst var det hur bra som helst att vi fick vara med denna dag.


Så när torsdagens och fredagens föreläsningar kom var det med viss smärta i både rygg och hjärna jag inbefann mig. Lärarens roll till makt, mycket tankvärt. Hur skall man kunna inkludera utan att göra våld på? Hur skall man kunna undervisa ett visst sätt att se världen, utan att exkludera andra sätt? Det och många många många frågor till har aktualiserats denna vecka och kommer trigga till många diskutioner i framtiden också. Apropå homofobi och utanförskap i samhället, två frågor som i alla fall triggar mig till mycket diskussion.


Mitt i alla diskutioner om interkulturellt, mångkulturellt, kulturellt, fördomar, makt och fientlighet mot "det främmande" kom jag att tänka på Chris Ofilis Holy Virgin Mary. Den vore någonting att ha ett sokratiskt samtal runt:

Reflektion v. 38

Jag, du, vi: tre ord som betyder ungefär allt. Ibland iallafall.

Jag behöver känna mig själv. Jag behöver känna andra. Jag behöver ett sammanhang. Vissa betonar sammanhanget mer eller mindre. För mig är andra människor och sammanhanget jätteviktigt.

Vi bygger identitet och sammanghang hela tiden. Säkerligen extra mycket i skolåldern. Veckans första föreläsning handlade om hur man kan och bör ta avstamp i ungas behov av att bygga identitet för att skapa situationer för lärande. Mycket intressant. Efter det har vi jobbat med identiteten som utgångspunkt, med många spännande resultat. Veckan började med enkla övningar med ord, objekt och kompositioner som vi på olika sätt använde för att beskriva och gestalta oss själva med, individuellt och i grupp. Att göra val kändes som ett lekfullt och fantasieggande sätt att beskriva sig själv. Därefter skedde en längre period av byggnad av instalationer/skulpturer, jag kallar dem verk hädanefter. Bygget tog väl för de flesta avtramp i någonting personligt och i många fall privat och kanske till och med känsligt. Det kändes väldigt priviligerat och litet ovant att få så mycket ord och förklaringar kring andras verk. Priviligerat därför att folk delade med sig av så mycket så generös. Mina klasskamrater är jättebra på att hitta ingångar till sig själva med hjälp av sina verk, det var jätteimponerande att se.

När det kom till mitt eget verk kändes det litet obekvämt. Det här med att motivera saker och beskriva vad olika element i ett verk betyder är någonting jag är litet kluven till. Jag har till stor del tagit avstånd ifrån det. För mig har intellektualiseringen kring det jag skapat amputerat mig i många situationer och inneburit en "björnen sover"situation. Inte väcka den kritiska björnen som kastar sig över mina fragment och dödar dem.

Men den här gången handlade det inte bara om mig och mitt eget skapande. Jag är på lärarprogrammet för att bli en bra lärare, lära och reflektera utifrån ett skol- och elevperspektiv. Visst berör detta kunskapande alla möjliga delar av mig och uppstår ur erfarenheter från mängder av situationer, omöjliga att avgränsa från varandra. Men jag tror att det kommer bli viktigt för mig att skilja mitt eget skapande från skapandet på lärarprogrammet, i alla fall till viss del. De kan säkerligen berika varandra, men får vara två skilda processer. Jag är glad att redovisningen blev som den blev, jag fick veta mer om mina klasskamrater och hur de tänker kring sig själva och att skapa och jag fick visa delar av mig själv under lekfulla former.

Att lämna ut sig själv är oftast ganska jobbigt, ibland kul, ibland krystat. Kanske nödvändigt att träna på, kanske inte. Förmodligen en förutsättning för att komma andra människor nära. Min vän E säger -det är väl det där konstiga och knepiga med människor som gör att man tycker om varandra, att man får ett utbyte. Jag tror att jag håller med. Det är hemskt intressant att höra om människors familjeliv, prestationer och tidigare utbildningar, vilket är ganska vanligt samtalsämne i början av någonting nytt -så som nu. Men det är någonting annat som gör att vi hänger ihop och lär oss av varandra. Det behöver inte vara tragiska saker, eller trauman. Det är bara så häftigt det där när man kan ana vad som verkligen är angeläget för en annan individ. Må det vara marsvin, partnern, eller en speciell del av Göteborg.

Reflektion v 36

Det finns inte så många första dagar som det finns andra dagar och jag tycker bättre om de andra dagarna, så jag antar att jag har tur med detta sakernas tillstånd.

En bra sak som de första dagarna dock för med sig är möjligheten till ödmjukhet. Därför känns det som en bra idé att smussla in många första dagar i sitt liv. Man vet inte så mycket som man vanligtvis (tror att man) gör. Man har inte lika lätt för att avfärda intrycken och sortera bort dem.

Och ödmjukheten medför sig ömtåligheten tack vare detta. Och blir därför också så väldigt mycket viktigare att praktisera. Om man själv känner sig ömtålig och ovan gör förmodligen andra det också. Då är det ingen bra idé att ha allt pansar på. Då är det en bra ídé att öva sig på att acceptera sin sårbarhet (tror jag).

Det finns mer och mindre bra första dagar i den rad första dagar man får. Min första vecka på Bild och Form hör till de bra slagen. Mycket, tror jag, på grund av att det fanns ödmjukhet där.
Nu sitter jag här, redan drabbad av min första höstförkylning (och med svininfluensahotet och febersurret blandat som en surrealistisk hatt på huvudet) och försöker göra min tankar till ord. I två år har jag varit borta från orden och skrivandet och försökt träna mig på att klä tankarna i bild istället. Kommande år blir det alltså både ord och bild. Bland annat genom denna blogg och skissboken. Det skall bli både svårt och kul, tror jag.

För varje blogg finns bara ett första blogginlägg, och för varje Bild och Formblogg finns bara en (eller ja egentligen två) första referens. Jag vill börja denna blogg med inspiration för gladje och ödmjukhet, någonting som jag tror blir viktigt i arbetet med bild och form i skolan. Därför blir mina referenser två exempel för vad som inspirerar mig på detta sätt.

Den första källan är en av mina favoritdikter av en av mina favoritpoeter Eva-Stina Byggmästar, som på något otroligt sätt lyckas göra en bild av glädjen och ödmjukheten, bara genom att använda ord och ljud:

För den, lilla når

kortbyxan ända ner

medan kaffekopp gör sig rolig,

sätter sig sned på sängkanten. Vem kommer

väl inte att minnas

det som lakan minns.

O, kängans klack tar emot, men saknar

knapp i olle. Regn är bra, är bara

barn som huvudstupa

sätter sig i trädklyka

och leker att de är äpplen som vill ned.

Jovisst kan det regna på snö, då

får skata skare att betrakta, gör bättre bord

för smulor och ja, mycket

bättre bara natt är kall.

Ju mer man skrattar,

dess större mun

och tänder, kan göra

stora tuggor,

i brödkaka.

(från samlingen Bo under ko, 1997, Rosengårdens förlag)

Den andra källan är pojkband från 90talet, så löjligt och engagerande och skrattframkallande och totalt inspirerande för mig.