Tankepaus

Jag funderar över visuell kultur. Är visuell kultur lätt pacificerande? Att skapa rörelse -kan det liknas vid att sätta igång någonting?

Jag har under flera projekt här på HDK försökt sätta igång saker. Tänker på min motivation att göra det i våras, när jag gjorde den filmen. Jag är på samma punkt nu -hur kan man uppmana till någonting genom någonting som skall betraktas.



Är betraktande alltid aktivt? Leder betraktandet alltid till en rörelse? Leder intryck automatiskt till uttryck?

Jag har använt mina ord för att uppmana människor i min omgivning att starta någonting tillsammans med mig. Vi har dansat, byggt, diskuterat med mera. Det har vart jätteroligt och stärkande. Min fundering nu är -kan detta vara möjligt utan mina muntliga "initiativ" i samarbetet?

Också/alltså: Kan bildeleven förstå bilder genom att själv göra bilder? Kan jag inleda samarbeten visuellt och inte verbalt? Där allt, inte bara slutprodukten är visuellt?

Kan en bild inte bara uppmana till rörelse, utan kräva det?

Måndag 22/11

Kan ni gissa vem jag jobbat med idag? Vi for till 5ans ändhållplats, den enda ändhållplats jag inte varit på i Gbg och kollade om våra fördomar om vad Torp vad för ställe stämde. Efter det tog vi in på ett café och gjorde denna film. Det var andra gången vi gjorde någonting tillsammans under detta projekt. Denna gång pratade vi inte lika mycket teori och idévärld, utan mer uttryck medan vi arbetade. Hur skall allt röra sig mellan de olika bilderna? Jag, som inte är så van att arbeta i stop-motion, fick koncentrera mig extra mycket.

Bygge 4

Vid hållplatsen i Lackarebäck träffades vi. Det var iskallt ute, enstaka flingor av snö singlade rastlöst runt i luften och vi tog sikte på ett villa område på andra sidan motorvägen. Det var där pilen hamnade igår när jag slumpade fram platsen. När vi gått över motorvägen stannade vi vid en backe där det växte ekar och bestämde oss för att stanna där.

Vi satte oss ned i iskylan och började prata litet om våra 3 tankar. Vi hade både glömt att förbereda dem så det blev litet spontant och gemensamt det med. Moa hämtade "inspiration" från statistiken hon just nu arbetade med. Hon berättade bland annat om någonting som heter nominalskala och som tydligen skall handla om saker som är antingen eller. Hon berättade att man platsade in kön i denna skala (och oftast använder kön som exempel för att belysa vad en nominalskala är). Jag bad henne fortsätta bygga litet på mitt resonemang om flerstämmigt skapande, förstå självförverkligande och "There can be only 1"tanken. Allt under det att våra röster nästan dränktes av motorvägen.

På grund av kylan kändes det bra att bygga litet rejält. Alltså släpade vi ned ett trä, så att det låg i backen mot motorvägen. Vi började arrangera löv och annat runt trädet. Nedanför oss susade bilarna oavbrutet fram och tillbaks på vägarna. De gav både en känsla av att alla är en liten del av någonting stort och att individualismen växer och växer.




Det fina trädet...



...nedanför susade bilarna...



Det här skrev jag bland annat i min bok:

Är tanken om de två könen inte indoktrinering? Bara 2 kön -hur 17 funkar det? Kan murar vara gästvänliga? Gränser = idé, konstruktion. Bron som idé = intressant. Är bro och mur motsatser? Hedwig and the Angry Inch

Interaktion = ett annat ord för bro? Interaktion förutsätter gränser (vi och dem?)? Oss och oss då? Talas sällan om. Kultur: Konstnären och besökarna. Vad ryms i idén om interaktion? Samverkan? Bygger också på gräns?




Kan ett flerstämmigt skapande finnas? Tvåstämmigt nu? Intertextualitet. Kan något skapande ses som enstämmigt? Individualistiskt. Självständigt självförverkligande. Kan man förverkliga oss eller är självförverkligande bara någonting för individen? Krävs andra för självförverkligande (men är det flerstämmigt för det?). Självförverkligande = att få vara?

"There can be only 1" -är vi en organism? Verkligheten finns den? Vi (människorna) är inte de enda som bygger. Jag tror inte på individen, vi är en flock. Vad gör vi då i bilarna? Vad gör vi då här?

Hålrummet som design. Kollektiva bloggar. En mindre individfokuserad kulturjournalistik.





Medan vi byggde pratade vi också om kommande projekt och bloggar. Det kändes som att vi gav trädet, som tappat all bark, nya kläder och löven som vi samlade i toppen gjorde att det kändes litet som en stor fackla. Under den tid vi var där passerade ett antal hundar och deras människor och säkert hundratals bilar förbi. Undrar om de lade märke till oss där i backen?

Uppdrag

Uppdrag:
Möt upp någon på en slumpvis vald plats på Göteborgs kartan och bygg någonting.




Torsdag 17/11:
Stämmer träff med Moa i Lackarebäck. Tre tankar från oss båda. Har aldrig varit där förut, skall bli kul!

Flerstämmighet

Tänk om man kunde bygga så här, fast utan noter? Flerstämmigt men kollektivt. Förstår ni hur jag menar?

Bygge 3

Klockan två märker Anette och jag att vi har pratat bort all tid vi hade tillsammans utom en dryg halvtimma. Tiden försvann. Anette börjar rota i en stor hög av grejer hon har i en hylla i rummet. -Vi tar de här grejerna; de använder jag aldrig, säger hon. Och så bygger vi här så kan det stå kvar och vi fortsätter bygga en annan dag.

Så så får det bli. Ett utdraget bygge, det skall bli spännande. Anette och jag byggandes även i tiden. Saknas det någon timma får vi bygga oss en ny.






Medan och innan vi byggde pratade vi bland annat om bostäder, att flytta och om Aung San Suu Kyi. Anette hade tre tankar till mig: Uttrycket "Universum tycker om mig". Fredsaktivisten i Burma (se ovan) som kom ut ur 20 års husarrest -vältränad och påläst. När man dör skall livet fladdra förbi för ens ögon, men när man gör slut med någon fladdrar framtiden som aldrig blev av förbi ens ögon. Jag hade med mig någonting från mitt förra bygge: Tänk om det inte finns några individer? Frasen: The solution lies in the singularity of we. Och utifrån den frasen en omtolkning av uttrycket "There can be only one" från filmen Highlander.





Vi byggde av en gammal vattenkokare, presenter Anettes mamma skickat, en termos, en dagbok, en kotte och en del annat och där står det än i Anettes hem. Hoppas att vi kan fortsätta bygga snart.

Uppdrag

Uppdrag:

Åk till någons hem och bygg någonting där tillsammans med den/de som bor där. Använd saker som finns i hemmet.





Har stämt träff med min vän Anette hemma hos henne. Blir kul att bygga någonting med någon som inte gått igenom liknande gestaltningsprocesser som jag det senaste året. Anette och jag har haft andra projekt för oss tidigare... Ber henne förbereda sig med tre ord, så skall jag också hitta tre nya.

Bygge 2

I väntan på bussen mot Björn...



...och när bussen rullade ut upptäckte jag att man kan se husen vid Väderbiten från Eketrägatan!



Jag skippade det där med tre tankar när jag åkte till Björn. Tänkte att det intellektuella nog skulle pressa sig in ändå, vare sig vi ville det eller inte. Björn och jag gav oss på hans bokhylla med en mängd litteratur, film, spelmarker och annat smått och gott (bland annat fick en liten plastfigur föreställande Freud vara med i bygget).



Vi byggde utan att ställa några frågor om vad vi byggde eller diskutera vad det skulle bli innan, vi "bara gjorde". Medan vi byggde pratade vi om universitetet, vad vi pluggat och hur det påverkat oss att befinna oss i den miljön, leva vs läsa, buddhism, mardrömmar med mera. Det jag fick ned i min bok från samtalen var:

Intellektet, universitetet ->frigöra sig. Kritiskt till en viss gräns, men låsande också. Förförande i att vara ett utlopp för kritiska tankar. Hur skall man förhålla sig till det teoretiska? Prestigeladdat med böcker. Rakheten med texten. Är bilden mer öppen? Vill vi hitta öppenheten men behöver öppenheten? Buddhismen säger: Att läsa kanske inte ger så mycket insikt. Att frigöra sig från ett formaliserande intellekt. Är individen en myt? Släppa taget genom att leva det, inte läsa det. Direktheten i bilden som inte går att bryta ned innan man blir påverkad. Seendet = viktigt för kunskap. Är bilden mer öppen? har bilden en förmåga att öppna tanken och jaget, eller är det också en del av "överbyggnaden"? Det finns en verklighet att förhålla sig till som är befriad från "måsten", attityder m.m. Finns saker man lägger på det förutsätningslösa mötet med verkligheten. Tolkar med detta, men kan stå i vägen = överbyggnaden. Lättare att hitta barn utan dessa förväntningar på vad de skall vara, till skillnad från andra människor. Skeppet som överbyggnaden som är på väg bort? En Anti-Noaks Ark. Vad händer när skeppet seglat bort? Revolutionen kommer? Att slippa hålla på med böcker. Eller ha det på ett mer OK avstånd?



Plötsligt var vi klara och jag tyckte det kändes som om vi byggt ett skepp av alla böcker och referenser som nu skulle segla iväg på någon flod ut ur våra medvetanden. Freud, alla böcker om dammiga filosofer och till och med Marx fick fara sin kos.



När ljusen tändes uppstod, precis som i bygget med Evelina, en nästan rituell känsla. Påminde mig om någon avskedsritual till döda jag sett på tv någon gång. Kanske handlade det om en ritual ur verkligheten, kanske var det i ett avsnitt av Xena. Får kolla upp det där.





Överst på en hög spelmarker stod Buddha och såg ut som om hen hejade på oss.

Uppdrag

Uppdrag:

Åk till någons hem och bygg någonting där tillsammans med den/de som bor där. Använd saker som finns i hemmet.




Skall åka till Björn och bygga nu. Får se om vi kan frigöra oss litet från teoribildning.

Bygge 1

På väg mot mötesplatsen...

Som sagt blev platsen Tolered på Hisingen, inte långt ifrån mitt hem och Väderbiten. Evelina och jag mötte upp vid närmsta hållplats som visade sig ligga vid affären Plopp Hisingen Godis. Vi strövade in mellan husen bort mot en skola som jag sett på kartan. Vi tog vägen över en höjd och vandrade in i ett område med villor och radhus. Evelina ville vara någonstans öppet, det lät fint. Efter ett tag hittade vi en lekpark placerad mellan ett gäng radhuslängor och vi började arbeta med sand, snö, löv, bär och kvarlämnade spadar och sandformar.















Medan vi jobbade pratade vi om människan, samhället, behov, lycka, kärlek och hat.

Evelinas medhavda frågor utgick litet från den litteratur hon läst den senaste veckan. Mina kom väl litet från förra projektet. Såhär har jag skrivit i min bok från våra samtal (förkortad version):

Har vi en själ? Eller är det en social konstruktion för att fylla ett behov. Finns det några allmänmänskliga behov? Någonting vi människor har gemensamt? Vad fyller religion för behov? Gemenskap och villighet att göra uppoffringar. Har isf djur också religion? Evolutionen och formandet av samhället Är aha-upplevelsen en slags religion? Kan man klara sig utan religiösa upplevelser? Behov av att göra rätt/inte misslyckas. Är allt sammanlänkat? Finns det ett slut eller en början? Är jag en del av allt orättvist som händer? Måste vi skada varandra för att kunna leva? För att kunna leva gott? Vad är lycka? Göra sig lycklig utan att skada andra. Måste lycka vara individuellt eller kan man bestämma vad alla bör sträva efter för att funka i samhället? Lycka som social konstruktion -finns det en "sann" lycka? Bra och dålig lycka, att inte kunna avgöra vad som är vad. Om man kan påverka en massa människor att känna lycka när de shoppar skor -kan man konstruera annan lycka då också? Lycka genom gemensamt engagemang. Vill man fylla ett hål med lycka? Vad är hålet? Gud? Hur skapar man bäst rörelse? Genom att utnyttja rädsla? Genom att lagstifta? Tvång? Finns det ett idealsamhälle som är en slutdestination? Vad är kärlek? Vad är hat? Hur känns hat? Kan hat uppstå av kärlek? Kärlek och rädsla som motsatser? Har vi upplevt hat? Svartsjuka? Tvåsamheten som social konstruktion. Handlar det om rädsla att bli övergiven? Ett behov av att äga någon?

Detta var litet stödord som jag skrev ned när boken fanns till hands. Jag tycker det blev mycket intressanta diskussioner under bygget och jag var helt trött i huvudet på väg hem.


Så det vi skapade rent fysiskt:
















Det ser litet ut som en njure, ett foster (kanske av ett samhälle, eller av ett forntidsdjur som var människan innan hen blev människan). Vi gillade dess mjukhet och tyckte det gav ett intryck av den rörelse vi pratat om. Vi studerade formens öppenhet och stängdhet. Det är inget idealsamhälle -kanske mer en formulering av samhället och dess möjligheter. När jag tittar på det vi gjort påminns jag om diskussionerna om att vara sammanlänkade. Jag tycker det ser ut som ett litet kosmos där mycket hänger ihop. Vi pratade också om det vi gjort som någon slags reningsprocess som alla skall pressas igenom. Men vi enades om att det istället skall vara en möjlighet att skala av sig onödiga behov. Man pressar sig in där löven är, släpper det som inte behövs och kommer ut i snödelen litet naknare och lyckligare.
















Sist av allt slängde Evelina in en pinne vi haft med oss in i skulpturen. Tre gånger slängde hon. Det kändes som en bra avslutning, och nästan litet rituellt på något sätt. Spännande dag!

Uppdrag

Uppdrag:
Möt upp någon på en slumpvis vald plats på Göteborgs kartan och bygg någonting.

Tors 11/11 2010:

När jag slumpade fram en plats blev det på Hisingen, inte alls särskilt långt ifrån den park som låg i anslutning till Väderbiten. Är både litet jobbigt och väldigt typiskt. Men det är väl bara att gräva där man står. Jag har aldrig varit på de gatorna så det kommer ändå bli någonting nytt. Men känns litet väl safe att vara kvar på Hisingen!

Jag ber Evelina möta mig där och ta med tre tankar. Jag tar också med mig tre och litet papper att skriva på om det behövs. Sedan skall vi bygga någonting. Det är så långt jag funderat, resten får lösa sig på plats...