Uppdrag

Möt upp någon någonstans. Bygg av material som finns runt omkring. Bygg individer (kanske från en alternativ värld?). Fördjupa er litet i figurerna (ex. ge namn, ålder, levnadsvanor, röst, eller vad som helst) så att ni lär känna dem.

Rita av dem, låt dem säga sin mening/uppmana till någonting. De har säkert en vilja att påverka, kanske vill de också ge ett uppdrag? Lägg sedan teckningen i ett brev som ni skickar å individernas vägnar. Det är ni som måste se till att de får sina röster hörda (yttrandefrihet gäller ju). Se sedan till att någon får emotta breven.


Drar iväg till Anette igen nu, för att se vad som hände med vårt påbörjade bygge. Får se om detta uppdrag kan integreras i det...

Triggar mina tankar:

1. Revolution är inte någonting som händer över en natt, som om man vänder på en pannkaka, det är en process. Det "revolutionära maskineriet" verkar inte genom att börja från en startpunkt, genom en plötslig brytpunkt och till ett slut. Den rör sig över och igenom allt, genom en otyglad och långtvarande mitt, där saker accelererar och tar nya former. (Art as Revolution)

2. Samhällets transformation kan inte ske tyst och diskret. Motstånd kan bli menlöst om det inte kan artikuleras. <--!!! Där det inte manifesteras i sin konfrontativa form kan det inte göra någon större skillnad. (Art as Revolution)


3. I dessa tider ersätter Spektakel innehåll; form höjs till skyarna, mening urvattnas, eller snarare tonar ut; leda tar vid och alla letar efter nästa "extrema" bild eller upplevelse. Etisk eller politisk innebörd är ett minne blott. Eftersom innehåll inte är viktigt gör skillnaden ingen skillnad. (Pocha Nostra 52)

4. Att involvera omgivningen i sin konst och låta andra människor välja hur mycket de vill delta och också låta/tvinga dem ta estetiska, etiska och politiska beslut i medskapandet innebär att de tvingas träna sina medborgerliga muskler och politiska tänkande. (Pocha Nostra 83)

5. Om människan skall kunna se sin roll -eller sitt ansvar -i samhället måste hon också kunna skilja den egocentrerade, individuella och privata personen från den unika, distinkta och offentliga. Processen att bli ett jag (vem) och processen att bli en del av någon mänsklig gemenskap utesluter inte varandra, utan är snarare beroende av varandra. (Berit Larsson, 133)

6. "När människor i ett samhälle kommer till tals i ett publikt samtal, eller i ett utvidgat samtal, upprättar de sig i en gemenskap som agenter, politiska subjekt och medborgare. De deltar i ett åsiktsutbyte med andra människor, och lär sig att delta just genom att delta. Det är min bestämda uppfattning att sådana samtal också kan göra oss mer villiga att tala och lyssna, och att de kan stärka ömsesidigt erkännande och solidaritet." (Berit Larsson, Ett delat rum)

7. "Hannah Arendt menar att den gemensamma världen endast kan existera i en mångfald av perspektiv och att skillnader är föränderliga och flytande. (...)det gemensamma existerar i kraft av mångfalden." (Berit Larsson 147)

Vart tog jag vägen?

Det kommer bilder på byggande med både Björn och Sara.


Men det var länge sedan, innan jag hade min tre dagars febertripp. Febern bar mig ut och in i projektet och jag kände mig litet som mitt i tornadon i den där gamla disneyfilmen med orkestern. Efteråt vet jag inte vart jag hamnat. Vad har jag drömt och vad har jag gjort på riktigt? Var var jag och var skall jag fortsätta. Har litet håglöst sysslat med breven jag var så peppad på precis innan febern. De där breven känns liksom gjorda redan. Jag skickade dem till något fantasisamhälle när jag feberdrömde. Synd att jag inte fick några svar därifrån bara...

Styr med andra projekt, känner att jag fortsätter snurra även om "tornadon" slutat. Undrar litet vad det var jag skulle undersöka nu igen?

Jag har vänt mig till teorin litet sedan detta hände. Har läst ur en bok om/av Pocha Nostra och deras egna performance-workshop-pedagogik. Mycket intressant. Har också läst en del i en bok som heter Art and Revolution. Vilket går mycket knackigt, pga det för mig svåra språket. Jag läser litet och skriver ned en översättning, läser litet till, skriver litet till. Osv.

Nu då? Jag är i stort behov av veckans workshops, diskussion och HANDLEDNING. Fick litet handledning av Björn förra veckan, vilket var bra. Men måste besvara mig frågor: Vad håller jag på med? När skall jag sluta med det jag håller på med och börja göra någonting annat? <--framför allt den. Och Hur skapar jag en "slutprodukt" (som går att presentera och bedöma) för min egna process när jag inte jobbat själv i detta projekt? (Samt vad sjutton skall jag skriva om i den där gestaltningsbeskrivningen?)

Tankepaus

Jag funderar över visuell kultur. Är visuell kultur lätt pacificerande? Att skapa rörelse -kan det liknas vid att sätta igång någonting?

Jag har under flera projekt här på HDK försökt sätta igång saker. Tänker på min motivation att göra det i våras, när jag gjorde den filmen. Jag är på samma punkt nu -hur kan man uppmana till någonting genom någonting som skall betraktas.



Är betraktande alltid aktivt? Leder betraktandet alltid till en rörelse? Leder intryck automatiskt till uttryck?

Jag har använt mina ord för att uppmana människor i min omgivning att starta någonting tillsammans med mig. Vi har dansat, byggt, diskuterat med mera. Det har vart jätteroligt och stärkande. Min fundering nu är -kan detta vara möjligt utan mina muntliga "initiativ" i samarbetet?

Också/alltså: Kan bildeleven förstå bilder genom att själv göra bilder? Kan jag inleda samarbeten visuellt och inte verbalt? Där allt, inte bara slutprodukten är visuellt?

Kan en bild inte bara uppmana till rörelse, utan kräva det?

Måndag 22/11

Kan ni gissa vem jag jobbat med idag? Vi for till 5ans ändhållplats, den enda ändhållplats jag inte varit på i Gbg och kollade om våra fördomar om vad Torp vad för ställe stämde. Efter det tog vi in på ett café och gjorde denna film. Det var andra gången vi gjorde någonting tillsammans under detta projekt. Denna gång pratade vi inte lika mycket teori och idévärld, utan mer uttryck medan vi arbetade. Hur skall allt röra sig mellan de olika bilderna? Jag, som inte är så van att arbeta i stop-motion, fick koncentrera mig extra mycket.

Bygge 4

Vid hållplatsen i Lackarebäck träffades vi. Det var iskallt ute, enstaka flingor av snö singlade rastlöst runt i luften och vi tog sikte på ett villa område på andra sidan motorvägen. Det var där pilen hamnade igår när jag slumpade fram platsen. När vi gått över motorvägen stannade vi vid en backe där det växte ekar och bestämde oss för att stanna där.

Vi satte oss ned i iskylan och började prata litet om våra 3 tankar. Vi hade både glömt att förbereda dem så det blev litet spontant och gemensamt det med. Moa hämtade "inspiration" från statistiken hon just nu arbetade med. Hon berättade bland annat om någonting som heter nominalskala och som tydligen skall handla om saker som är antingen eller. Hon berättade att man platsade in kön i denna skala (och oftast använder kön som exempel för att belysa vad en nominalskala är). Jag bad henne fortsätta bygga litet på mitt resonemang om flerstämmigt skapande, förstå självförverkligande och "There can be only 1"tanken. Allt under det att våra röster nästan dränktes av motorvägen.

På grund av kylan kändes det bra att bygga litet rejält. Alltså släpade vi ned ett trä, så att det låg i backen mot motorvägen. Vi började arrangera löv och annat runt trädet. Nedanför oss susade bilarna oavbrutet fram och tillbaks på vägarna. De gav både en känsla av att alla är en liten del av någonting stort och att individualismen växer och växer.




Det fina trädet...



...nedanför susade bilarna...



Det här skrev jag bland annat i min bok:

Är tanken om de två könen inte indoktrinering? Bara 2 kön -hur 17 funkar det? Kan murar vara gästvänliga? Gränser = idé, konstruktion. Bron som idé = intressant. Är bro och mur motsatser? Hedwig and the Angry Inch

Interaktion = ett annat ord för bro? Interaktion förutsätter gränser (vi och dem?)? Oss och oss då? Talas sällan om. Kultur: Konstnären och besökarna. Vad ryms i idén om interaktion? Samverkan? Bygger också på gräns?




Kan ett flerstämmigt skapande finnas? Tvåstämmigt nu? Intertextualitet. Kan något skapande ses som enstämmigt? Individualistiskt. Självständigt självförverkligande. Kan man förverkliga oss eller är självförverkligande bara någonting för individen? Krävs andra för självförverkligande (men är det flerstämmigt för det?). Självförverkligande = att få vara?

"There can be only 1" -är vi en organism? Verkligheten finns den? Vi (människorna) är inte de enda som bygger. Jag tror inte på individen, vi är en flock. Vad gör vi då i bilarna? Vad gör vi då här?

Hålrummet som design. Kollektiva bloggar. En mindre individfokuserad kulturjournalistik.





Medan vi byggde pratade vi också om kommande projekt och bloggar. Det kändes som att vi gav trädet, som tappat all bark, nya kläder och löven som vi samlade i toppen gjorde att det kändes litet som en stor fackla. Under den tid vi var där passerade ett antal hundar och deras människor och säkert hundratals bilar förbi. Undrar om de lade märke till oss där i backen?

Uppdrag

Uppdrag:
Möt upp någon på en slumpvis vald plats på Göteborgs kartan och bygg någonting.




Torsdag 17/11:
Stämmer träff med Moa i Lackarebäck. Tre tankar från oss båda. Har aldrig varit där förut, skall bli kul!

Flerstämmighet

Tänk om man kunde bygga så här, fast utan noter? Flerstämmigt men kollektivt. Förstår ni hur jag menar?

Bygge 3

Klockan två märker Anette och jag att vi har pratat bort all tid vi hade tillsammans utom en dryg halvtimma. Tiden försvann. Anette börjar rota i en stor hög av grejer hon har i en hylla i rummet. -Vi tar de här grejerna; de använder jag aldrig, säger hon. Och så bygger vi här så kan det stå kvar och vi fortsätter bygga en annan dag.

Så så får det bli. Ett utdraget bygge, det skall bli spännande. Anette och jag byggandes även i tiden. Saknas det någon timma får vi bygga oss en ny.






Medan och innan vi byggde pratade vi bland annat om bostäder, att flytta och om Aung San Suu Kyi. Anette hade tre tankar till mig: Uttrycket "Universum tycker om mig". Fredsaktivisten i Burma (se ovan) som kom ut ur 20 års husarrest -vältränad och påläst. När man dör skall livet fladdra förbi för ens ögon, men när man gör slut med någon fladdrar framtiden som aldrig blev av förbi ens ögon. Jag hade med mig någonting från mitt förra bygge: Tänk om det inte finns några individer? Frasen: The solution lies in the singularity of we. Och utifrån den frasen en omtolkning av uttrycket "There can be only one" från filmen Highlander.





Vi byggde av en gammal vattenkokare, presenter Anettes mamma skickat, en termos, en dagbok, en kotte och en del annat och där står det än i Anettes hem. Hoppas att vi kan fortsätta bygga snart.

Uppdrag

Uppdrag:

Åk till någons hem och bygg någonting där tillsammans med den/de som bor där. Använd saker som finns i hemmet.





Har stämt träff med min vän Anette hemma hos henne. Blir kul att bygga någonting med någon som inte gått igenom liknande gestaltningsprocesser som jag det senaste året. Anette och jag har haft andra projekt för oss tidigare... Ber henne förbereda sig med tre ord, så skall jag också hitta tre nya.

Bygge 2

I väntan på bussen mot Björn...



...och när bussen rullade ut upptäckte jag att man kan se husen vid Väderbiten från Eketrägatan!



Jag skippade det där med tre tankar när jag åkte till Björn. Tänkte att det intellektuella nog skulle pressa sig in ändå, vare sig vi ville det eller inte. Björn och jag gav oss på hans bokhylla med en mängd litteratur, film, spelmarker och annat smått och gott (bland annat fick en liten plastfigur föreställande Freud vara med i bygget).



Vi byggde utan att ställa några frågor om vad vi byggde eller diskutera vad det skulle bli innan, vi "bara gjorde". Medan vi byggde pratade vi om universitetet, vad vi pluggat och hur det påverkat oss att befinna oss i den miljön, leva vs läsa, buddhism, mardrömmar med mera. Det jag fick ned i min bok från samtalen var:

Intellektet, universitetet ->frigöra sig. Kritiskt till en viss gräns, men låsande också. Förförande i att vara ett utlopp för kritiska tankar. Hur skall man förhålla sig till det teoretiska? Prestigeladdat med böcker. Rakheten med texten. Är bilden mer öppen? Vill vi hitta öppenheten men behöver öppenheten? Buddhismen säger: Att läsa kanske inte ger så mycket insikt. Att frigöra sig från ett formaliserande intellekt. Är individen en myt? Släppa taget genom att leva det, inte läsa det. Direktheten i bilden som inte går att bryta ned innan man blir påverkad. Seendet = viktigt för kunskap. Är bilden mer öppen? har bilden en förmåga att öppna tanken och jaget, eller är det också en del av "överbyggnaden"? Det finns en verklighet att förhålla sig till som är befriad från "måsten", attityder m.m. Finns saker man lägger på det förutsätningslösa mötet med verkligheten. Tolkar med detta, men kan stå i vägen = överbyggnaden. Lättare att hitta barn utan dessa förväntningar på vad de skall vara, till skillnad från andra människor. Skeppet som överbyggnaden som är på väg bort? En Anti-Noaks Ark. Vad händer när skeppet seglat bort? Revolutionen kommer? Att slippa hålla på med böcker. Eller ha det på ett mer OK avstånd?



Plötsligt var vi klara och jag tyckte det kändes som om vi byggt ett skepp av alla böcker och referenser som nu skulle segla iväg på någon flod ut ur våra medvetanden. Freud, alla böcker om dammiga filosofer och till och med Marx fick fara sin kos.



När ljusen tändes uppstod, precis som i bygget med Evelina, en nästan rituell känsla. Påminde mig om någon avskedsritual till döda jag sett på tv någon gång. Kanske handlade det om en ritual ur verkligheten, kanske var det i ett avsnitt av Xena. Får kolla upp det där.





Överst på en hög spelmarker stod Buddha och såg ut som om hen hejade på oss.

Uppdrag

Uppdrag:

Åk till någons hem och bygg någonting där tillsammans med den/de som bor där. Använd saker som finns i hemmet.




Skall åka till Björn och bygga nu. Får se om vi kan frigöra oss litet från teoribildning.

Bygge 1

På väg mot mötesplatsen...

Som sagt blev platsen Tolered på Hisingen, inte långt ifrån mitt hem och Väderbiten. Evelina och jag mötte upp vid närmsta hållplats som visade sig ligga vid affären Plopp Hisingen Godis. Vi strövade in mellan husen bort mot en skola som jag sett på kartan. Vi tog vägen över en höjd och vandrade in i ett område med villor och radhus. Evelina ville vara någonstans öppet, det lät fint. Efter ett tag hittade vi en lekpark placerad mellan ett gäng radhuslängor och vi började arbeta med sand, snö, löv, bär och kvarlämnade spadar och sandformar.















Medan vi jobbade pratade vi om människan, samhället, behov, lycka, kärlek och hat.

Evelinas medhavda frågor utgick litet från den litteratur hon läst den senaste veckan. Mina kom väl litet från förra projektet. Såhär har jag skrivit i min bok från våra samtal (förkortad version):

Har vi en själ? Eller är det en social konstruktion för att fylla ett behov. Finns det några allmänmänskliga behov? Någonting vi människor har gemensamt? Vad fyller religion för behov? Gemenskap och villighet att göra uppoffringar. Har isf djur också religion? Evolutionen och formandet av samhället Är aha-upplevelsen en slags religion? Kan man klara sig utan religiösa upplevelser? Behov av att göra rätt/inte misslyckas. Är allt sammanlänkat? Finns det ett slut eller en början? Är jag en del av allt orättvist som händer? Måste vi skada varandra för att kunna leva? För att kunna leva gott? Vad är lycka? Göra sig lycklig utan att skada andra. Måste lycka vara individuellt eller kan man bestämma vad alla bör sträva efter för att funka i samhället? Lycka som social konstruktion -finns det en "sann" lycka? Bra och dålig lycka, att inte kunna avgöra vad som är vad. Om man kan påverka en massa människor att känna lycka när de shoppar skor -kan man konstruera annan lycka då också? Lycka genom gemensamt engagemang. Vill man fylla ett hål med lycka? Vad är hålet? Gud? Hur skapar man bäst rörelse? Genom att utnyttja rädsla? Genom att lagstifta? Tvång? Finns det ett idealsamhälle som är en slutdestination? Vad är kärlek? Vad är hat? Hur känns hat? Kan hat uppstå av kärlek? Kärlek och rädsla som motsatser? Har vi upplevt hat? Svartsjuka? Tvåsamheten som social konstruktion. Handlar det om rädsla att bli övergiven? Ett behov av att äga någon?

Detta var litet stödord som jag skrev ned när boken fanns till hands. Jag tycker det blev mycket intressanta diskussioner under bygget och jag var helt trött i huvudet på väg hem.


Så det vi skapade rent fysiskt:
















Det ser litet ut som en njure, ett foster (kanske av ett samhälle, eller av ett forntidsdjur som var människan innan hen blev människan). Vi gillade dess mjukhet och tyckte det gav ett intryck av den rörelse vi pratat om. Vi studerade formens öppenhet och stängdhet. Det är inget idealsamhälle -kanske mer en formulering av samhället och dess möjligheter. När jag tittar på det vi gjort påminns jag om diskussionerna om att vara sammanlänkade. Jag tycker det ser ut som ett litet kosmos där mycket hänger ihop. Vi pratade också om det vi gjort som någon slags reningsprocess som alla skall pressas igenom. Men vi enades om att det istället skall vara en möjlighet att skala av sig onödiga behov. Man pressar sig in där löven är, släpper det som inte behövs och kommer ut i snödelen litet naknare och lyckligare.
















Sist av allt slängde Evelina in en pinne vi haft med oss in i skulpturen. Tre gånger slängde hon. Det kändes som en bra avslutning, och nästan litet rituellt på något sätt. Spännande dag!

Uppdrag

Uppdrag:
Möt upp någon på en slumpvis vald plats på Göteborgs kartan och bygg någonting.

Tors 11/11 2010:

När jag slumpade fram en plats blev det på Hisingen, inte alls särskilt långt ifrån den park som låg i anslutning till Väderbiten. Är både litet jobbigt och väldigt typiskt. Men det är väl bara att gräva där man står. Jag har aldrig varit på de gatorna så det kommer ändå bli någonting nytt. Men känns litet väl safe att vara kvar på Hisingen!

Jag ber Evelina möta mig där och ta med tre tankar. Jag tar också med mig tre och litet papper att skriva på om det behövs. Sedan skall vi bygga någonting. Det är så långt jag funderat, resten får lösa sig på plats...

avrundning fortsättning

Jaha, då var vi "klara" med den här kursen. Vi har arbetat oss genom övergången mellan gröna löv och inga löv. Vad hände, tiden gick så fort? Om jag får ångra någonting med omständigheterna så ångrar jag självklart att jag var sjuk så mycket. Det har verkligen tunnat ut min process, dels för att oron och tröttheten gjort det svårt att jobba och dels för att jag missat handledningar och handledningar/diskussioner är väldigt väldigt viktiga för mig.

Med det sagt vill jag försöka fokusera på det som verkligen skedde.

1. Mer nöjd är jag över konceptet att vi skulle ta oss ut i det offentliga rummet. Samtidigt skulle vi jobba mycket idé-baserat och inne i våra huvuden och fick möjlighet att göra precis vad som helst med vårt kollektiva utrymme. Det var ett roligt och stärkande sätt att jobba på.

I min egen process är jag nöjd med att jag tog den här skiten med valet och jobbade vidare med den på en gång. Det hade jag nog behövt göra oavsett detta projekt, men förmodligen hade det inte blivit någon gestaltning av det. När man kan göra någonting på heltid blir det lättare att ta det på allvar.

Jag är också nöjd över att ha prövat den metod jag använde, att utgå från röstområden och kartor och analyser först och sedan gå ut i verkligheten. Huruvida detta var en metod för mig eller inte är jag dock inte säker på.

2. Mindre nöjd är jag över redovisningen. Jag borde ha gett planeringen av den mer tid -minst en hel vecka, så jag hade kunnat spåna vidare på min tankekarta och verkligen göra någonting. Jag borde ha tagit er till min plats och berättat sagan för er. Eller nästan vad som helst hade varit bättre än det jag gjorde nu.

Det känns också tråkigt att detta projekt försigick i mitt huvud i så stor utsträckning. Jag tänkte och kände väldigt mycket, kanske för mycket, i proportion till vad jag verkligen manifesterade. Detta hade ju såklart att göra med att jag var sjuk och inte kunde göra så mycket mer än ligga och fundera under en period av detta projekt. Men ändå: Det ringer varningsklockor i mitt huvud.

Jag har fått kämpa emot detta analyserande så mycket tidigare. Samtidigt som jag vet att tankar kring det jag gör är väldigt viktigt för mig. Men det är förrädiskt lätt att lägga krokben för sig själv, förekomma sitt skapande med tankar och "tänka efter före" som vi pratade om vid terminens början. För mig tror jag grupphandledningarna är ett verktyg mot - och en befrielse från detta och kanske är det därför jag känt att jag varit på gränsen i detta projekt (jag kunde inte vara med på vissa handledningar).

3. En fortsättning?

Jag känner mig glad över den här kursen, jag tror att jag har ytterligare närmat mig någonting viktigt som berör det som min förra gestaltning på den här utbildningen också handlade om. Vad man med ord skall kalla det där viktiga är jag inte helt hundra på. I mina tankekartor kallar jag det för tillfället "Rörelse", men jag menar inte någonting rastlöst och otåligt med det, utan det handlar mer om att skapa någonting. Och om det kollektiva, som kan vara allt.

Jag har sett rörelsen runtomkring mig men jag vill träna mig ännu mer på att hitta/upptäcka den. Jag har funderat över hur man kan underlätta för den och vill förstå det bättre också. Och nu, eftersom detta kretsande kring "rörelsen" som idé gör att jag mer och mer bildar något slags teori vill jag förstå hur jag skall kunna förhålla mig till det.

Kan jag ta mig rätten att tydligt definiera vad "rörelsen" är för någonting, hävda att detta är viktigt för kollektivet, söka sätt att uppmuntra rörelsen och SAMTIDIGT befinna mig i någonting som är för fler än mig?

Jag känner ett obehag inför teoribildning och dogmer i detta sammanhang. Jag vill ju inte skapa någon slags religion. Allt jag har att utgå ifrån är mina egna upplevelser och min tolkning av andras erfarenheter. Kan jag bestämma vad som är ett kollektivt behov ändå? Alltså, klart jag kan, men kan jag samtidigt befinna mig i den kollektiva världen? Eller har jag begränsat mig till en idealvärld i mitt eget huvud då? Detta kommer förmodligen vara frågor som följer mig i de situationer där jag skall agera lärare också.

Någonting som skulle kunna vara en ingång i nästa projekt är alltså dels hur jag skall jobba med ide vs manifestation (kanske kan jag närma mig ett arbetssätt som inte innebär att jag är rädd för att tänka?), dels hur jag kan jobba med rörelsen samt hur jag skall förhålla mig till dess allmängiltighet eller inte. Men nu ser jag att det är väldigt teoretiska ingångar. Vi får se....

Väderbiten -vad hände?

Inspiration

Processen

Det där som växt på min plats...

Jag gjorde det nya huset -närmare naturen i sin klättrande form, med trädgårdar på taket. Och när jag gjort det besökte jag min plats på kvällen när mörkret fallit. Där var fint, under mitt träd hade nästan ett rum bildats eftersom en lampa lös in under dess grenar och gjorde att det kändes tryggt och varmt att befinna sig det.

Biskopsgården är en plats som många som inte ens har varit här har attityder om. Och enligt min egenhändiga valanalys råder viss alienation mellan olika delar av detta område. I alla fall åsiktsmässig segregation, men eftersom SD var så poppis i vissa delar upplever jag starka vibbar stagnation här.

Jag blir otålig, i enkäterna om vad som skall hända med Biskopsgården finns inget utrymme för möten, ingen tro på oss som bor här. Samtidigt som jag vet att det bor mycket engagerade människor här som startar bra grejer. Men kan man ändra omgivningarna så att den hyllar detta engagemang? Själva miljön signalerar i vissa delar av Biskopsgården att vi skall hålla oss på vår egen plats. Så hur skall vi mobilisera oss? Tillåta livet mer i grannskapet?

I mitt huvud är allt möjligt och jag låter den inställningen bli mina glasögon när jag rör mig i området mellan det högsta och det lägsta röstprocenten på SD. Vad behöver ske här för att skapa en länk? Byggnader behöver ändras, människor lockas att förflyttas på nya sätt. Det har hela tiden varit min grundtanke. Att främja rörelsen. Man rör sig inte mot en mur, i alla fall är det så jag har känt. Därför bryta upp murarna som var byggnaderna och som gränsade av mig från den fina parken och folket i dalen från oss här uppe. Gränsen mellan det "låga" och det "höga" Biskopsgården består alltså av långa murar av höghus och i en springa mellan dem ligger Väderbiten.

Men vad skall ske på själva Väderbiten? Den är vacker som den är, men ingen ser den. Jag blir kär i träden där, vill inte fälla dem. Vill samtidigt att platsen skall synas från många många håll i Biskopsgården. Tankarna börjar gå om ett torn -men hur kan man bygga ett torn utan att fälla träden. Här börjar jag lockas av trädformen själv som förebild för mitt torn. Ett träd har en ganska smal bas och en bred krona som man kan klättra upp i. Jag vill att mitt träd skall kunna klättras i av alla. Därför är trädets stam en ihålig sådan med en hiss och en trappa som slingrar sig uppför dess insida. I "kronan" kan man sitta och fika eller titta på den underbara utsikten som mest varit de med lägenheter högt upp förunnat tidigare.

Trädet har rötter också, gångar som blir till rum möjliga att fylla med idéer och möten.

Blickar seminariet II

Blickar seminariet

Jag lever!

Jag lever fortfarande och jobbar på med projektet, bara inte i cyberspace. har skissat en del. på husen jag ville bryta upp (byggde det med pocketböcker) och på väderbiten. det växte upp någonting där, en stam som fick grenar och ett underjordiskt rotverk. bilder följer när jag kan börja sitta litet längre vid datorn.

Har tänkt mycket på träden som växer på min plats. På höjd, på trä och på belysning.

Frågan är: Hur skall jag visualisera detta? Pga yrseln kan jag inte jobba så mycket med datorn, men hur långt kan skissandet ta mig? Hur gör man en modell, var börjar man? Jag tror på att vara intuitiv nu, inte så matematisk och förutseende. Går det att göra modeller på ett intuitivt sätt? Vilket material använder man?

Hmm...

Bilderna

Väderbiten nedifrån vägen.













Långa murar håller Biskopsgården på plats.













I glipan mellan husen därborta ligger Väderbiten.
















Min plats.
















Min plats.















Husen kring väderbiten.

Platsen Analysen

Väderbiten har jag döpt min plats och projektet till, varken mer eller mindre.

Jag gav mig ut till Väderbiten för att samla växter. Jag hade funderat på bra sätt att bryta ned platsen på och komma den närmre. Själva bostadsområdet har jag ju utforskat litet under förra veckan, det kändes som att det var dags för någon slags fysisk kartläggning nu. Och efter sommarens kurs "Människan och Växterna" kändes en inventering av bitens växtlighet som en ände att börja i. Så med plastpåsen i hand bar jag mig av för att samla växter.

Men så kom jag dit och fick en ojdå-upplevelse. Jag har kollat på bilderna för platsen och försökt berätta för er hur den ser ut. Jag har lyssnat på handledning om platsen. Jag har diskuterat den med mig själv. Väl där fann jag att platsen i mitt huvud var mycket mindre komplex än platsen i verkligheten är. Att samla växter kändes plötsligt långt bort. Och att fota funkade inte, det blev alldeles för platt och enkelriktat. Som tur var hade jag plockat med mig min lilla anteckningsbok och en penna, så jag satte mig ned och tecknade. Det funkade bra, jag fick mycket bättre känsla för Väderbiten och min egen närvaro där.

Jag fick också en ny känsla för husen och den enorma inverkan de har på det faktum att jag känner områdena som segregerade. De där gigantiska betongblafforna till hus, 8 fönster höga och 42 fönster breda. De har ingenting med naturen att göra, följer visserligen markens linje med fungerar i övrigt som en mur mellan natur och civilisation. Och dessutom, om man går ned för berget till parken, en väldigt tråkig markör för att här finns inget roligt att hämta så gå för allt i världen inte uppför berget. Jag får så stor lust att bryta upp dem och det hade jag tänkt försöka göra också. Husen, som idag är murar, måste sluta vara murar och bli möjligheter istället.

Träffade en äldre man där som berättade litet om byggnaderna. De är bostadsrätter allesammans. Där bor mycket äldre och många har bott där länge. Själv trivdes han mycket bra och tyckte mycket om gårdarna och den höga standarden.

Sedan det besöket har jag fått en ny syn på min lilla bit. Jag försöker röra mig mot och runt den så mycket som möjligt. Går ned för backen och ut på gräsplanen. Går upp igen, upp mot Väderbiten. Försöker se varifrån man ser platsen och varifrån man ser husen. Tittar mot den från Sommarvädersgatan, från spårvagnen, från snabbköpet. Använder min lasersyn för att se igenom husen/murarna som gömmer den.

En bit ifrån Väderbiten står ett par träbänkar. De är riktade mot slänten, någon gång innan sly och skog tog över där kanske man kunde titta ut över Svartdalen, som området nedanför Väderbiten kallas? Jag vet inte, men jag tycker om de där bänkarna. Deras material har en positiv inverkan på området. De knyter an till naturen runtomkring.

Samtidigt som jag blir förtjust över de stigar och passager genom någorlunda vildvuxen terräng som finns så nära, grumlas såklart också känslan litet av det som hänt här i området så nyligen. Många av oss som bor här har nog den senaste tiden blivit litet räddare och den snåriga naturen har fått spela en biroll i detta. Äldre kvinnor varnar unga: Lova att aldrig gå ensamma (förståeligt men också väldigt upprörande). Varje buske har potential att gömma en farlig, våldsam människa som kan ge sig på dig. Vi blir rädda för varandra och vår egen hjälplöshet. Många berättar att de inte tänker gå ut på kvällarna mer och att de inte vill att deras barn skall bo här. Alltsammans mycket sorgligt.

Måste dock nämna detta fackeltåg som engagerade många av mina grannar och även andra också. Det var en skön och positiv känsla att gå i havet av människor, som tågade så att trafiken på Sommarvädersgatan stannade upp, i protest mot våld. Vi gick dessutom förbi den del av Biskopsgården där Väderbiten ligger.

Skall scanna och trixa med blogger nu så bilder bör komma i ett inlägg inom kort!

...Och så min plats.

Ja, det blir allt på en gång nu när blogger funkar. Bäst att passa på...

Idag var jag och mutade in min plats. Jag skall väl lägga upp den på kartbild här också, men tills vidare kan jag berätta att den ligger litet i gränslandet mellan det blåa och det gula området. Bredvid ligger en gångväg som går upp ifrån den fina parken jag nämnt. Där ligger också en sopsortering. Platsen skyms tyvärr litet av det enorma hyreshus som ligger bredvid. Men den är fin. Fina träd fick också följa med. Jag mutade in mitt område med bönor som blivit för gamla att äta, några gamla nötter och fågelfrön. Ville ha någonting som inte gjorde skada, och som kanske gjorde fåglar och andra varelser vänligt inställda. Två varv gick jag, "filmen" visar det första. Ett varv tog ungefär 63 steg.

Jag funderar på namn fortfarande.

Angående nya stigar.

Det har löst sig med bilderna! Tillfälligt...

Här är en grej jag har tänkt på angående icke-platser. Mitt emot mitt hus, över stora vägen, låg en icke-plats kan man nog säga. Det var ett gammalt värmeverk som låg där. Gick man bakom det kunde man ta en stig upp på berget och grilla korv med vacker utsikt över Göteborg.

Lidl såg en chans att ladda platsen med ny innebörd. En hel sommar höll de på och sprängde och sprängde för att få bort berget och smälla upp en av sina grå lådor och en rejäl parkering så att vi som bor här skall kunna handla billig mat på vägen hem.




Här är det fina och intressanta med den här historien: Lidl har verkligen ändrat vårt sätt att röra på oss. Jag kan inte längre ta stigen upp på berget, utan får ta andra stigar, längre bort, till andra delar av berget. Min gård har blivit mer "trafikerad" eftersom människor korsar den för att ta sig till Lidl istället för torget dessa dagar. Särskilt i början var det en riktig ström av människor med gulblåa kassar som rörde sig över gården. Häftigt. Och det häftigaste av allt: Jag har upptäckt en ny liten stig som går från Lidls parkering, in här...














och vidare....













ned hit till villaområdet i tidigare inlägg omnämnt som det tredje O:et














Den här lilla stigen gör mig glad. Jag använder den rätt ofta nuförtiden.